Tankar idag

Allt har sin tid.

Vakna har sin tid, sova har sin tid.
Att vara barn har sin tid.
Att vara tonåring har sin tid.
Att bli vuxen har sin tid
och bli gammal har sin.

Tiden är inget vi kan göra något åt, utan det vi kan göra är att fylla den. När jag var barn ville jag gärna bli äldre och när jag var tonåring ville jag bli vuxen. Jag ville bestämma själv inte höra en massa goda råd och tjat från mina föräldrar. Jag ville inte gå i skolan, utan ville ha ett jobb så jag kunde tjäna pengar. Jag ville bestämma över mitt eget liv. Det fanns nog ingen gång i livet, då jag var så säker på hur man skulle leva. Livet handlade om att det skulle vara kul och det var för stunden. Varför ha tråkigt, då man kunde ha roligt.

Men dagarna gick och även jag växte upp och blev "gammal". Ja det är klart man var gammal då man blev 30 +. För då började man gå i knälång kjol och lyssna på dansbandsmusik. I princip så var ju livet nästan slut.

När jag nu är vuxen, så önskar jag ibland att jag vore barn. Kunna sitta i skolbänken och lära mig nya saker med öppna ögon och öron och vara intresserad av det jag lärde mig.
Slippa allt ansvar och allt som bara måste göras. Kunna vara ute och leka hela dagen, utan att ha dåligt samvete över att tvätten inte är fixad eller att dammråttorna kommer fram i hörnen.

Tänk vad konstigt allt är egentligen, varför kan vi inte bara leva där vi är nu och njuta av det.
Vad mycket bättre allt skulle bli då. Sluta sukta över framtiden och över det som varit. Vi kan inget göra
över tiden, utan det vi kan förändra är där vi är i dag......

Dagen idag har gått i rasande tempo. Först var det innebandymatch mot pojkarna, sen hem och njuta av det vackra vädret. Kände att jag absolut inte ville vara inne denna underbara dag, utan var tvungen att vara ute så länge det bara var möjligt. Sen blev det mest slöande framför datorn, förutom en poker  på nätet och en annons på blocket.

Känner väl lite ångest över att jag borde ta tag i packningen snart. Det är ju bara två månader tills vi flyttar nu och med tanke på hur fort tiden går, så är vi snart där. Det börjar kännas lite konstigt att vi faktiskt ska flytta och börja om på nytt. Något som är märkligt är att vi fortfarande inte har hört något om barnens skola. Jag trodde att de skulle höra av vi snart, så vi hade en möjlighet att prata lite med lärarna och få veta mer om skolan.

Mitt största orosmoment när det gäller flytten är att barnen inte ska trivas  den nya skolan och inte få bra kompisar. Jag kanske är överdrivet orolig, men jag vill att det ska bli så bra som möjligt. Det skulle kännas hemskt om de inte kom in i gemenskapen och fick några "bra" kompisar. Tänker då på den stora killen, som har haft så många kompisar här. Jag tror inte riktigt att han ännu är medveten om hur det kommer att bli att komma ny till en klass. Han är inte direkt framåt, utan jag skulle snarare säga att han är ganska blyg och tillbakadragen när han inte känner folk. Men det har blivit bättre det sista. Känner bara att jag är orolig över att han ska hamna i samma fälla igen.

Jag vet själv hur viktigt det är att komma in i gemenskapen direkt, annars kan´det vara svårt. Men mitt stora hopp går till idrotten , som är hans stora intresse. Vi får verkligen hoppas att det finns fler idrotstokiga killar i den nya klassen....

Men jag vet att jag inte ska oroa mig, så mycket för det är inte bra för mig själv. Utan ta tag i problemen då de kommer....

Vem är människans värsta fiende om inte tungan. Kan vi i vredesmod hållas oss till samlat tal, utan att säga något som vi inte borde?  Att behålla vreden innom sig i stället för att "spy ut allt som galla", då har vi kommit långt. Kan vi lära oss att allt som vi tyvker inte är av vikt för andra, då har vi också kommit till en högre mognad när det gäller komunikation.

I Jak 3:2 står det skrivet
Vi begår alla många fel. Om någon inte felar i sitt tal,
så är han en fullkomlig man som också kan tygla hela
sin kropp.

Vad är det då som gör att vi människor fylls med så mycket hat och bitterhet att vi inte kan hantera denna känsla, utan att bli bitter. För är det inte en bitterhet, som är födan till hatet? Får hatet ingen föda, så kan den inte heller slå rot i människans liv.

Vad är det då som skapar en bitterhet i våra liv?
Är det jagandet efter ett tillfredställt liv, jagandet efter den ständiga lyckan?
Kan det vara så att vi har orimliga krav på oss, som gör att vi blir håglösa och tappar tron på oss själva. En känsla av att vi inte duger som vi är, utan ett ständigt jagande efter förbättring.

Är vi nöjda med det vi har?

Hur ofta tänker vi på att vara tacksamma, ber vi till Gud och tackar han lika ofta som vi ber om hjälp?
Kan bara tala för mig själv, men är det någon gång som jag känner mig extra kristen, så är det då jag behöver hjälp. När jag är svag och min tilltro till mig själv vacklar, så kommer mina tankar till Gud.
Men jag tror inte att jag är unik på detta plan, utan hur många är det inte som blivit frälsta i kris. Kan vi se kopplingen till att Jesus, kom till dem som ingenting var. Till dem som behövde och förtröstade på han.........

Kom att tänka på idag, då jag läste en artikel om "maskrosbarn" hur mycket alkohol och droger ställer till i en familj egentligen. Vilka spår som sätter sig hos barn , som växer upp bland en eller båda föräldrarna som missbrukar. Ett ord som egentligen är väldigt diffust, vad menar vi egentligen med missbruk? När börjar en person missbruka och när är det "normal" konsumtion. Vi lever i ett samhälle idag, där det ärsvårt att tacka nej till alkohol, eftersom det är en social grej och alla dricker, gör man inte det blir man ifrågasatt många gånger.

När jag ställer mig själv frågan, vad jag anser om missbruk så har jag väldigt svårt att sätta finger på det. Ett missbruk eller att felaktigt bruka alkohol går lite hand i hand. Om man inte kan hantera alkohol, har man då ett problem likvärdigt med missbruk. Tänker då att om man dricker, så blir man varje gång överförfriskad och får ett odrägligt beteende. Är det inte då dax att ringa i varningsklockan? Är det okej att dricka och ha fester då man har barn, ja varför inte anser många? Vad har du för syn på alkoholen och vilken är din relation till den? Hur ser dina föräldrars alkohol konsumtion ut?
Kan man se ett mönster bland unga som växt upp i hem där alkohol har varit en central punkt? Dricker dessa ungdomar mer eller mindre? Är det kanske så att de  tar avstånd helt?

Barn som har föräldrar som missbrukar blir osäkra, de får svårt att lita på de viktigaste personerna i deras liv. Vilket är ett oerhört stort svek. Något som följer med upp även i vuxenålder, eftersom missbrukaren många gånger skyller i från sig och lägger skulden på andra. Barnen får en konflikträdsla innom sig och får en tendens att "tassa på tå", eftersom denne inte vill skapa en konflikt i onödan.  Vilket får till följd att man inte tar upp problemet med missbrukaren, då denne är nykter. Man sopar allt under mattan och lever i nuet, vilket får en tendens att man får problem med planering. Barnet är van vid att det aldrig blir som man har sagt, så den slutar hoppas och tro. Livet handlar mer och mer om missbrukarens mående än sitt egets. Något som resulterar i att barnet mår bra då missbrukaren mår bra och dåligt då denne brukar tex alkohol. Barnet lever i en spänning och måste hela tiden kolla av läget innan denne kan slappna av. Något som senare i livet kan skapa en oerhörd ångest hos individen.

Idag kom sonen och frågade sin pappa:
-Pappa tror du på Gud?

Pappa svarade:
-Ja det är klart.

Sonen
-Men varför går du då aldrig till kyrkan?

Att säga en sak till sina barn, men att göra en annan uppmärksammas mer än man tror. För barnen är det naturligt att tro på Gud. Den grunden kan inte vi slå oss på brösten för, utan snarare det kristna dagiset som barnen har gått på.

Det får mig att tänka på bibel versen "kom som ett barn".

Deras tro känns öppen och ärlig, utan en massa krångligheter som vi vuxna dras med. Barn skäms inte för sin tro, för dem är det vi vuxna som är konstiga och krångliga, då vi ska förklara något. Barnen svarar ärligt och rakt på sak.

Tänk vad lätt lurade vi är, om vi bara sparar lite på våra gamla kläder, så kan vi snart använda dem igen. Vad pengar vi skulle spara!
Ser vi på dagens mode, så kan jeansen tydligen se ut hur som helst, långa, korta, smala, slitna, vida, högmidja, lågmidja osv. Om jag får säga det själv så är byxa nr tre från vänster helt klart fulast. Det känns som  man har lånat någon annans byxor tex gubbens, som är förstora. Är det någon på allvar som tycker det är snyggt eller är det bara för det är mode, man har på sig dem? Att de vida är tillbaka igen tycker jag däremot är riktigt kul...

Igår var det  en hektisk dag. Det var mycket som skulle hinnas göra, men det viktigaste av allt var autograjakten.
Ja, väl på plats så insåg man ju hur många fler som även denna dag skulle försöka komma åt några autografer från vårat kära hockeylag. Vi saknade dock Liv, som inte var på plats pga spel i landslaget.

Livet är bra underligt ibland, stället vi bor på idag har vi bott på i ca 6 år. När vi flyttade dit, så var allt så "rosa" och fint. Alla tyckte det var så kul att vi bodde där och vi skulle umgås och träffas. Men det blev som det brukar, mycket prat och lite verkstad. Tiden har inte riktigt funnits eftersom man har fullt upp med sitt eget och man hinner inte riktigt med att träffas.

För några dagar sedan kom ett par och sa att det var så tråkigt att vi skulle flytta och vi måste ju ses innan ni drar iväg. Det konstigaste med det är väl att vi knappt har umgåts sedan vi var nyinflyttade. Nu känner man ju inte riktigt för att fördjupa en relationen, eftersom vi ändå ska flytta iväg. Eller tänker jag konstigt? Problemet har väl varit från början att det har varit lite bykänsla över området. Många är uppväxta där och alla känner alla och om det händer något i någons familj, så går djungeltrumman. Något som jag oftast inte brukar bry mig om, men ibland kan det bara bli för jobbigt.
Små ställen har både för och nackdelar........i min värld tror jag väl att det är tryggare att växa upp på ett litet stället, man kan ha mer kontroll över situation. Men samtidigt har jag en känsla av att det kan vara svårare att komma in bland människorna.

Idag åkte jag och familjen till Gällstad för att kolla lite. Jag hade tänkt att köpa mig några jeans, men det slutade med skor från Vagabond.....och kläder till barnen och mannen....

Idag målade barnen ägg.....

Vad är detta för hemma domare. Vinner Färjestad idag, så kan de tacka domaren för det. Fattar inte vilka orättvisa utvisnigar Hv får idag, man blir ju riktigt irriterad. Men man får väl se det från den ljusa sidan att de har gjort en bra särsong, men önskan vore att de kom igen. 
Nu är det kört ett mål till ....

Gör något Hv NU, JA mål!!!

Nu dömmer han bort målet med, vad är detta.....vilken domare har då aldrig sett något liknande...

Domaren har tappat greppet om matchen, har han spelat på matchen själv eller!!!!
Det var det sämsta jag sett någonsin.

Domaren dömde bort två mål för Hv, helt otroligt........
Färjestad vann tack vare domaren, inte pga sitt eget spel.....kan de verkligen känna sig som vinnare efter detta?

HV VAR VINNARE I DENNA MATCH......
Och de kämpade hela vägen..

Nu ska jag ta tag i min träning och ge mig iväg till gymmet. Har ju varit otroligt lat det sista, så nu måste jag ta tag i detta på allvar. Det får väl bli lite lugnt idag, så man inte blir alldeles slut.

Träning blev det och det kändes lite tungt att springa, kondisen är inte av denna värld. Att man ska tappa den så fort.......Men nu ska det bli andra bullar, det har jag och min träningskompis bestämt. Nu är det slut med godis ätandet och fika stunderna istället ska vi bege oss till gymmet. Tror att allt sött jag äter kan bidra till att jag känner mig så trött, allt detta socker som man trycker i sig är inte nyttigt.

Beslutet att träna kom efter man gått på stan och provat jeans, antingen har man svullnat upp annars var det fel på modellerna. Jag vet inte vad jag ska skylla på, men inte satt de bra iallafall. 

Min mormor sa alltid; "det man inte får reda på för pengar ena gången, får man reda på för inget en annan,"
Varför jag funderar på det just nu är pga att vi ska flytta nästan 20 mil bort och en del i släkten kommer inte uppskatta det. Jag vet att det inte kommer tas emot med glädje, utan med bäska komentarer. Något som jag inte orkar med just nu och risken är då att jag börjar hugga tillbaka. Det kanske låter banalt, men för mig är det inte det.

Problemet är att jag inte riktigt vet hur jag ska lägga fram det, utan att det ska tas på fel sätt. Känner väl egentligen inte att jag ljuger, utan snarare undanhåller sanningen. Vilket inte heller är helt okej om man ska se det från ett ärligt perspektiv.
Men vad är ärlighet egentligen och vad är det värt i andras ögon. Är det lika viktigt för alla, eller är det så att man kräver mer från andra än vad man gör själv. Det är lätt att säga att hon eller han är inte helt uppriktiga, så då behöver inte jag vara det heller.

Jag känner själv att jag har väldigt svårt att lita på människor, eftersom man blivit sviken ett flertal gånger. Något som finns med redan som barnsben. Att bli lovad saker som sedan inte uppfylls. Det har slutat med att jag tror inte på den personen förrän denne bevisar något annat. Vilket aldrig sker pga att det har funnits ett missbruk  bakom, som betyder mer än något annat. Att ha en missbrukare i sin närhet är något av det mest påfrestande man kan ha. Att se en person förstöra sitt liv, utan att den överhuvudtaget kan se att den gör fel. Det handlar om alla andras fel och brister.......
Att berätta sanningen för en missbrukare är som att kasta pärlor till svin, vilket inte tjänar något till. Det finns inga problem, utan det är du som har problem, som stör sig på dennes drickande.

Det kan vara en av orsakerna till att jag lider av konflikträdsla och väljer att undanhålla sanningen, då jag vet att det kommer tas emot med storm..........

Ja vem är personen bakom skriften, det kan man fundera över ibland då man läser denna uppsjö av alla bloggar som finns. Men vissa kan man läsa som en kopia av en annan, det är inget nytt egentligen, utan det handlar om det senaste inköpet. Vad man ska ha för kläder och vad jag har på mig just nu. Det kan upplevas som en bilderbok, mycket fint att titta på men ingen spännande läsning. Om man nu inte känner persoen i fråga, då kan det väl vara kul att veta lite mer, men annars vad är det som gör alla människor, så upptagna av just shopping. För det måste ju vara det som är mest intressant att göra. Det är nästan som ett fritidsintresse idag eller ett form av jobb för vissa.

Hur mycket spenderar vi egentligen på allt möjligt onödigt krafs. För det är väl inte så att vi behöver allt, utan det är en form av lyckorus att gå och shoppa. För hur många av de där inpuls plaggen blir sedan hängande i garderoben, utan att man någonsin använder dem? Det är väl inte av en slump att man allt som oftast hittar säljare på tradera som säljer nya kläder, just för att det var ett inpuls köp.

Är det just det som gör skillnaden på shoppa och handla. Man handlar för man är i behov av en vara, medan man shoppar för det rena nöjets skull?