Tankar idag

När man läser gamla testamentet, så handlar det mycket om lagen. Hur man ska följa den för att vara kristen. Men när vi går över till nya, så handlar det om tro. Det är egentligen bara  Jakobs brev, som tar upp att det handlar om gärningar också. Vilket kan kännas lite förvirrande, hur är det egentligen? Handlar det enbart om tro eller måste vi prestera något också?

Men tänker då att vissa saker går hand i hand, är jag kristen så ska jag leva som en också. Men hur lever då en kristen, handlar det om att allt är svart eller vitt? Eller är det så att det även finns en gråzon? Känner själv att det kan vara lätt att känna antingen eller, ska det va så ska det va! Annars kan det kvitta........ Något som egentligen kan kännas ohållbart, eftersom livet består av många oförutsedda händelser och man kan inte alltid reagera som man borde. Jag vet vad som är rätt men ändå gör jag fel. Vem är det som sätter upp mina ideal; är det jag, min familj eller Gud? Vad vill jag själv att mina barn ska ta lärdom av? Hur jag lever mitt liv, kommer att prägla mina barns liv. Vad kommer de få med sig från sin barndom och vad kommer de sätta värde på.

Jag vill att mina barn ska växa upp i en trygg miljö och känna sig älskade. För att jag ska kunna ge mina barn det, så måste även jag leva ett tillfredställande liv, utan konflikter. Lever jag ett liv som jag inte kan stå för inför mina barn, så kommer det snart påverka dem negativt. 

I kväll har jag varit på tjejfest och firat en kompis, vilken kväll.  Vi skulle spela guitar hero world tour, så jag skulle ta med barnens playstation till festen, men väl på plats så fungerade det inte att koppla in på deras tv. Det kändes lite snoppet, eftersom halva kvällen var uppbyggt på att vi skulle spela. Det slutade med att jag fick ta med våran tvn också.  Men det var det värt, för kvällen blev lyckad och vi rockade loss ordentligt. Har ju aldrig kunnat spela något riktigt instrument, så äntligen får man chansen att briljera. Det var Nirvana och Linkin park för hela slanten. Kände mig som en riktigt "rockers".

 Nu är jag  riktigt trött och känner för att krypa till kojs inte minst för att vi får en timmes mindre sömn i natt. Men som jag känner nu, så går vi inte till kyrkan i morgon. Om nu inte barnen propsar på söndagsskolan. Känner mest för att sova ut i morgon och ta det lite lugnt på morgonen.

Håller på att rensa förfullt nu och blir alldeles slut. Hur ska jag någonsin få ordning på allt detta kaoset? Huset är fullt av grejer och jag fattar inte för mitt liv, hur jag har kunnat spara på vissa saker.  Vad skulle jag med det till, det man inte har saknat efter x antal år har man troligen inget behov av längre fram heller. Ska rensa upp ordentligt nu i helgen, så blir det att åka till tippen på måndag och slänga skräpet. Det känns som det jobbigaste är att rensa, har man väl gjort det så packar man ihop ganska snart.

Funderar varje dag på om vi har valt rätt område, men det känns som vi fått tag i en bra lägenhet. Den är rymlig och det finns mycket grönområden runt omkring och sen är det inte så fasligt långt till stan.  Men man kan ju inte fundera på det hela tiden, utan man får se till att det blir bra.

Nästa fundering är församling, jag tror att det är bra att försöka komma med i någon så fort som möjligt. Annars är risken stor att det rinner ut mer och mer i sanden. Känner igentligen ingen som är med i kyrkan i denna nya stad, så man får helt enkelt börja känna sig för när vi väl är på plats.

Nu var det klart med kontrakt och den nya bostaden. Efter mycket velande fram och tillbaka, så beslutade jag mig till slut att flytta och byta stad. Det känns lite som ett avstamp och att börja om på nytt. Det har varit alldeles förmycket elände här det sista, så man orkar inte riktigt med det. I perioder hamnar jag i riktigt mörker och då känns det bara jobbigt att gå ut. Det är konstigt men utåt sett ser jag nog mest glad ut, men under ytan så kan det bli riktigt tungt ibland och nu har jag insett att vi behöver starta om på nytt som familj och komma bort från allt här. Men det känns riktigt overkligt och alla vet inte om det ännu. Kan tänka mig att beskedet kommer tas emot på många olika sätt., men i sista änden så måste vi besluta detta själva. Och det går ju hälsa på det är ju inte till ett annat land vi flyttar, så det går träffas ändå.

Jag vet verkligen inte vad jag säga till dig då du är så ledsen. Att säga något som "tiden läker alla sår" låter bara fånigt. Egentligen vet jag inte om tiden  läker alla sår, utan jag tror att man i stället lär sig leva med såren. Livet består av rispor och repor och med tiden bleknar såren bort, men tittar man noga så kan man se att ärren alltid finns kvar. De finns där som en påminnelse om att livet  inte alltid har varit så enkelt, men ändå har vi klarat att gå igenom det. När allt är som värtst, så tror man inte att man ska överleva en dag till, utan att man ska ramla ihop i en hög. Men det konstiga är att man vaknar upp ännu en dag och man lever.

Livet är inte alltid rättvist och vem har egentligen sagt att det ska vara det.....Faktum är att hur jobbigt det än är så måste man resa sig upp och se det som är positvt. Hitta möjligheterna i allt elände och försökt rikta blicken på det. Låt inte bitterheten ta över i ditt liv, utan ge livet en ny chans.

Vad säger alla andra, det är också något som jag fundera på ibland. Vad tycker  de och var förväntar de sig av mig. Det är lite konstigt när man som vuxen funderar mer på vad andra ska säga än vad man vill själv. Att behöva sitta inne med saker, eftersom man vet att de kommer tycka det är fel. Men vem säger att det de tycker är rätt?

Jag har tänkt och övervägt många gånger fram och tilbaka och jag vet att om det inte händer något snart och vi blir kvar i denna håla, då kommer jag ångra mig. Jag får rysningar av att gå runt här på gatorna, ibland är det så illa att jag inte ens vill gå ut. Då vill jag fly med en gång, ja bokstavligt fly......men när man är vuxen ja då vet man bättre man kan inte fly, utan man måste ta tag i sina problem. Det är ingen annan som gör det!

Sen kommer vi till nästa fas, det handlar om skyldighet. Man måste stå till svars för att man väljer att lämna byn. Det accepteras inte utan vidare. Det kommer predikas om det ena och sen det andra, så man kommer bli alldeles matt. Det låter nu som jag målar upp allt i förväg, men så är fallet. Jag känner till släkten och det kommer bli jätte synd om dem. Men frågan är vem som ska bestämma över vårat liv? Det skulle vara så skönt om de bara sa; vi tror på er och det kommer bli bra ska ni se............................

Men det kanske handlar om tydlig kommunikation. Jag kanske behöver träna mer på det?

Så lite tro du har! Varför tvivlar du?

Tog en tum vers idag och fick då denna från (matt 14:31). Ja det är väl ett ord som passar mig många gånger.
Det tar tid innan jag kommer fram till ett beslut, men när väl beslutet är fattat, då är det klart.

Har nu sökt tre jobb i annan stad, så nu får vi se om om jag får något napp. Är det meningen att vi ska flytta, då borde jag få ett annat jobb. Vi har även kollad upp bostadsområden och det verkar som den biten löser sig med. Men det vore ju skönt om jobb blir klart först, så jag slipper pendla. Tanken är nu att det blir flytt i sommar om allt går vägen, men det är lite att tänka på. Jag ska få jobb, mannen ska få igång företaget, barnen ska hamna i en bra skola och sist men inte minst ett bra boende. Men det är väl saker som borde lösa sig! Nästa fråga man ställt sig många gånger är vilka man kommer sakna när man flyttar. De som man kan träffa genom en spontan fika och som man kan vara sig själv med. Men samtidigt, så är det ju inte så långt bort vi flyttar, utan att man kan ses. Det kräver bara lite mer planering.