Tankar idag

Nu vänder mor sitt bibelblad
och följer skriften rad för rad,
där Herrens gärning träder fram
så dunkel, allvarsam.

Men när hans ord syns alltför stort
och allt för väldigt det han gjort,
då sitter hon i skymningen
och finner frid i den.

Då sitter hon med handen kvar
på dunkla ord men uppenbar
syns henne världen runt omkring,
dess alla ting (Per Lagerkvist)

Fick körkortslappen idag, tappade mitt körkort för någon vecka sedan. Upptäckte det då jag skulle handla och det var fel på kortläsaren och jag skulle visa upp kortet. Då fanns det inte. Jag letade som en galning, utan resultat.  Åkte sedan hem och vände upp och ner på halva huset, utan att hitta det.

Så nu är det bara att beställa ett nytt, men först måste jag fixa med kort. Och hur var det nu med det, behövde man sitta i en speciell vinkel. Minns faktiskt inte, får väl läsa om det, så det blir rätt från början. Sen får jag bara hitta en fotograf, som kan hjälpa mig. Det är lite svårt att ta kort på sig själv.

Vem kan väga tyngden i en annans börda?
Vem kan överblicka andras mått och steg?
Vem har rätt att mäta med sitt eget mått
en annans liv?
(ur böneboken)

Hur lätt är det inte att vi ger råd. Goda råd enligt oss själva, eftersom vi vet. Ja vi vet så bra hur någon annan ska agera, utan att vi egentligen har satt oss in i dennes situation. Hur ser våra mått ut och vad är det som vi anser är rätt? Jag kan bara se till mig själv hur jag ibland försöker styra genom mitt rådande sätt och jag blir trött när de inte mottages tacksamt. Men har någon egentligen bett om just mina råd?

Att råda andra är oftare en lättare uppgift än att råda sig själv. För där är man inte lika engagerad känslomässigt. Man ser inte alltid saken till sin helhet, utan från en vinkel. Det är dessa vinklar som så många gånger så svåra att bena ut.

Känner mig själv, så otroligt stressad ibland, vilket jag har en förmåga att säga till andra, -koppla av!!!
Men det är något jag själv inte reder ut. Men nu känns det återigen att stressen kommer i fatt mig. Jag tror att det är jobbet i kombination med mitt privatliv som blir kaos. Jag ska vara överallt.......men nu har jag bestämt mig kommer vara hemma i morgon igen. Det går inte stressa runt så här, kroppen börjar säga ifrån.....

Vad trött jag känner mig idag och det värsta är att jag måste åka och handla. Något som kan vara hur tråkigt som helst då man måste. Men hur kul som helst då man har lust. Sen har det lite betydelse vad man ska köpa. Handla mat är väl inte ine roligaste sysslan alla gånger. Funderar lite på vad jag ska köpa vi får nämnligen gäster i kväll, som stannar över helgen. En familj som vi umgicks med innan vi flyttade, så det var ett tag sedan vi sågs.

 Jag är helt tom på idér just nu. När man frågar barnen, så tycker de tacos och kladdkaka, och det är väl något som alltid går hem. Samtidigt så känns det lite tråkigt, kanske bättre att göra en paj och en sallad till. Det är lite smidigare när man är fler. Detta med mat kan kännas som en börda ibland och så grymt tråkigt. Fattar inte att jag en gång i tiden utbildade mig innom restaurang och jobbade med det. Skönt att den tiden är förbi. Jag kan väl tycka att det är kul ibland, men att laga varje dag känner jag ingen passion för. Tycker det är roligare att baka kakor och bullar av alla de sorter. Men det kan man ju inte göra varje dag. Då skulla man ju rulla fram till slut. Jag får fundera vidare en stund till innan jag åker.

Idag var det hockey träning och riktigt roligt att se hur sonen tagit sig fram i denna sport. Jag kunde riktigt se hur det lyste i ögonen på honnom då han for fram över isen. I början var jag väl lite osäker över att låta honom spela hockey, men nu när man ser han lycka över detta ångrar jag mig inte att jag lät mig övertalas. Det är egentligen min favoritsport, men rädslan var över skaderiskerna. För det är en tuff sport och han är egentligen en mjuk kille med stort hjärta. Men med ett stort sinne för skridskoåkning och klubbteknik.

Igår var jag Ericas Bloggtips! Det var lite kul att hon skänkte mig en tanke....




Nu ut i höstrusket...

Läste ur Böneboken idag och fann dessa visa ord:

Gud om jag inte hittar

smultron i mitt äktenskap.

hjälp mig att plantera.

Jag lägger mig ner i soffan och funderar över inre frid. Hur hittar man den? Nu tänker jag inte för stunden, utan bestående. Den där känslan, då allt runt omkring inte spelar någon roll. För man är ändå i frid med sig själv. Jag kan ibland eller ofta egentligen känna känslan att allt yttre påverkar mig. Och många gånger är det inte till det positiva. Funderar över om man gör det i illvilja eller att man inte inser vad man sänder ut.

Detta kan få mig att bli oerhört frustrerad, samtidigt kan jag känna att det inte är värt min kraft. Jag ska inte behöva lägga kraft på det, utan på sådant som är positivt. " Man sår i den goda jorden, där man får något tillbaka." Kan känna att ibland behövs inte mycket för jag ska bli trött och då blir jag det på allvar.

Om jag bara kunde lägga allt yttre bakom mig och fokucera på det inre, så skulle jag komma långt. Men jag är väl många gånger den hjälpande handen, som ska ha koll på allt. Frågan är bara hur mycket, som uppskattas och ses? Och frågan är om det är viktigt för mig att det är någon som uppskattar det jag gör. Men någonstanns tror jag det, att det handlar  om att ge och ta och att sätta värde på det. Inget är för evigt!

Vad beror många skilsmässor på idag, om inte avsaknaden av frid i själen. Vi känner oss inte fas med oss själva och tror det beror på ens partner och sätter fokus där. Vi ser inte våra egna problem, utan bara andras. -Om bara de kunde ändra sig, så skulle jag göra det med. Men tänk om de aldrig gör det? Ska jag då stå och vänta på deras förändring innan jag själv kan göra det? Hur många slutar inte röka ihop med någon och om den faller, då gör jag det med. Men är det att sluta eller är det någon slags tävling, där man hoppas att den andre faller först. Eftersom då är man själv bättre.

- Nej friden får man söka själv, den kommer aldrig som ett brev på posten. Och ingen människa kan ge den till en, mer än för stunden. Frid för mig kan vara att ge mig ut på en skogspromenad och bara vara. Titta på naturen och se vad vackert det är. Utan att känna någon press från någon, vare sig tid eller utseendemässigt. Man kan bara få gå runt och vara JAG.

Sitter just nu framför datan med en cappucino och funderar över dagen i morgon. Ska vara lärare till mina arbetskamrater, ja just det låter lite knasigt men så är fallet. Gick en utbildning i Motiverande intervjuteknig (MI) förra året för att just kunna lära detta vidare. Men tanken var nog inte att det skulle ta mer än ett år innan det var dax. Känner mig nu allt lite ringrostig i ämnet och inte helt säker på min lärar roll, så skänk mig gärna en tanke i morgon em.

MI handlar om ett förändrings process, där fokus ligger på samtal. Men inga traditionella samtal där rådgivaren står för pratet, utan tvärtom. Den som behöver hjälp ska själv komma fram till lösningar. Om man själv uttalar det som behövs göras för en förändring, så är det lättare att lyckas. Man hjälper till att styra samtalen, men säger inte emot. -Nej men så kan du väl inte tänka osv! I stället spinner man vidare och kollar vad denne egentligen menar och hur den tänker kring det. Man ska försöka hitta, vad det är som gör att den tex inte slutar röka. Var liger ambivalensen och hur stor tro denne har på sig själv. För det visar sig att man måste tro på sig själv för att lyckas. Har man även ett stöd, så är chanserna större. Man måste hitta spannet och se att det är tillräckligt stort från hur man lever och hur man egentligen vill leva.
Mi handlar också om empatiskt lyssnande att klienten ser att den andre förstår och bekräftar att denne lyssnar. Lite förenklat förklarat.

Nu läsa vidare, så man inte känner sig så osäker på övningarna som ska göras....

Har på allvar börjat fundera på om jag skulle skriva ner mina memoarer, som min syster sa. Kanske alltid någon som skulle läsa, om inte annat kunde det bli någon form av egen terapi. Frågan är bara var jag ska börja, har börjat på en kladd, sen får vi se om det blir något mer eller om jag kör fast fullständigt. Men jag har en ide i huvudet och det är alltid något, ska bara försöka få ner den på print.

Nu laga lite mat till barnen kommer hem. De ville gå själva idag, så jag behöver inte ge mig ut en gång till i kylan. För jag insåg då jag gick med dem till skolan att jag hade för lite kläder på mig. Nu är det höst på allvar.

Idag har jag varit på badhuset med barnen och sedan bakade vi lite bullar, då vi kom hem. Barnen var så söta
-Mamma det var en av de bästa dagarna, sa de innan de somnade. Man kan bli varm i hjärtat för mindre. 

Vi hade pratat om igår att vi skulle hitta på något, som idag men vi bestämde inget. Så idag då jag hämtade dem från skolan var intresset inte så stort att leka med någon. De ville att vi skulle göra något. Jag kände väl också att det var ett tag sedan jag gjorde något med dem själva. Det har ju varit mest fotboll och hockey det sista, så tiden för annat har inte funnits.

Tog även tag i och sökte ett jobb idag, men egentligen sökte de bara extra personal och manliga, men jag tänkte att det kanske kunde bli mer. Det är ju som, köper man inte lotten, så är man inte med. Man måste ha lotten för att få en chans. Fick även papprena från distanskursen jag sökte, men har ännu inte skrivit in mig. Jag både känner och inte känner för att läsa den. Det är ju egentligen aldrig fel att ha lite kurser bakom sig om man ska försöka byta jobb i framtiden. Drömmen hade varit att arbeta med hästar i behandling. Det är precis vad jag skulle vilja. Men var hittar jag det?

Pratade även lite med syster idag och hon var nöjd över besöket i helgen och det var vi med. Det var riktigt kul att komma dit och sova över. För barnen var det första gången de sov där. Konstigt egentligen, men vi bodde väl för närma innan.

Nu dax att sova, det är en dag i morgon med.

Man behöver inte alltid tycka samma, men man behöver acceptera andras åsikter. Men ibland känns det som vi inte lever i ett fritt land, utan man måste tycka som massan. När  jag vrider och vänder på mig själv, så har jag upptäckt att det finns inte många, som jag känner gemenskap med. Det känns nästan som man inte passar in någonstanns, eftersom man följer inte mönstret på hur det ska vara.

Att gå från festprisse under ungdoms år till en värld in i kyrkan och en väg ut igen. Har satt sina spår. Jag kan inte hålla med varken världen utan för eller i kyrkan till fullo. Det känns lite, som att stå med ett ben på varje sida. Under perioden jag var i kyrkan, så försökte jag gå in för det livet. Jag lämnade det som inte hörde dit utanför och försökte var en ärlig kristen. Men någonstanns på vägen så föll jag och fallet var tungt. Det blev en straffrunda och jag försökte efter några år komma tillbaka, men det gick inte fullt ut. Besvikelsen var för stor och jag hade inte stödet med mig.

Jag kanske dömmer människor ibland och domen blir hård. Men det beror egentligen på att jag inte vill dras med själv. Jag kanske inte är så stark att jag kan stå emot det destruktiva, utan låter det komma smygande in i mitt i liv. Jag borde ruska av mig dammet från mockasinerna och gå vidare. Lämna det som inte ger mig någon frukt och blicka mot knopparna. Människorna som är positiva, men var finns de. Personerna som vill något med sitt liv, som inte bara lockas av skvaller och tomt prat. Det känns som ingen förstår ibland, att de bara tror jag är sur. Men fallet är att jag vill så mycket mer än detta ytliga prat. Det kan jag vara utan.

-Nej för att dansa tango krävs det två. Två som dansar åt samma håll och ser det som är viktigt och acceptera varandra. Jag fördömmer inte det positiva, utan det negativa. Det som är fallet även för mig. Jag vill undvika det som drar mig neråt och söka mig till det som lyfter. Jag säger inte det för jag anser mig bättre, utan snarare mänsklig och ser det som ett fall. Innan man märker det, så har man hamnat där och det går fort. Fortare att falla än resa sig igen.

Vad var det som fogade samman och vad var det som slet itu. Dax att dra sig till minnes, vad som gjorde vad. Det finns inte en värld, där några reser upp och andra tittar på. För ska det lyckas och förändring ske stadigvarande, så är det att se om sitt hus. Reparera medan tid finns, för till slut kan det vara för sent. Eller finns det något som heter försent eller något som är omöjligt? Det kanske bara finns något som heter olust eller ovilja? Det kanske vore bättre att få tankeställaren; VAKNA och se vad är det som försegår. 

Ska jag sluta säga till mina barn då de svär och börja göra likadant, eftersom alla andra gör det. Eller ska jag försöka stå fast vid det jag tror på ändå, även att det är tungt. Jag kommer inte ge upp, utan fortfarande försöka med det  jag tror är rätt. Jag kommer inte släppa taget för alla andras skull, utan jag kommer gå min väg. Följ den eller inte, valet är ditt. Ingen kan tvinga något, utan den fria viljan måste finnas. Men kom inte sen och säg att valet aldrig fanns. För du valde att blunda. Jag kan inte börja jämka på det som är viktigt, för då är det inte längre jag, utan en statuett av denna värld som vi lever i. Livet är ingen drömvärld det finns ingen som sagt det, utan det handlar om att kämpa och inget får man gratis.  Gör ditt val, men gör det rätt!!!

Sönda den så kallade vilodagen har kommit, men vila är synd att kalla den. Det handlar om tempo, tempo, tempo. Morgonen startade med frukost och sedan bar det av till fotbollsträningen för den stora killen. Hade tänkt att bara stanna en stund idag, men det blev ett lite mini möte där. Så jag stannade de två timmarna som träningen var. Mötet handlade om hur vi skull få in mer pengar till klubben, så vi kunde åka på lite cuper framöver. Vi skulle också försöka skaffa fram lite sponsorer, men hur lätt är det. Hm en nyinflyttad östgöte som jag känner ju inte så många. Försöker fundera ut lite andra grejer än dessa lotter, lotter och åter lotter. Det är inte precis lätt att sälja dem. Det känns som det slutar med att vi får en massa själva.

Nu bär det snart av till lillkillens träning och så får vi se vad de har att säga där. Det kanske är detta som kallas livet för den aktive sportfamiljen. Hinner jag i kväll, så tänkte jag ta lite egen träning, så jag själv kommer igång med. Känner att jag nästan måste det, med tanke på att jag har börjat få ont i ryggen. Har haft det ett tag, men tror att det blir bättre med lite träning och rörelse. Känner att jag saknar egen träning lite.

Av en händelse hamnade jag i en diskussion med en bekant, som berättade om en tragedi i en familj. Tragedier som ingen ville tro på, man sopade dem under mattan ingen ville höra på. Egentligen var det så att dottern hade blivit utsat och utnyttjad, men ingen ville höra på. Man lät se det mellan fingrarna och förträngde allt föratt skydda familjen till det yttre. Det mest tragiska i sammanhanget var att familjen var kristen och var med i styrelsen i församlingen. Mannen som gjort detta mot flicka fick fortfarande stanna kvar i församlingen och till råga på allt satt han kvar i styrelsen. Det var viktigare att hålla uppe en fin fasad än att hjälpa flicka. Vad sänder det ut för signaler? Är kyrkan för vek idag och inte vågar ta tag i problemen, utan blundar man.

Jag har genom åren haft en tro och en förhoppning om att kristna människor ska leva just efter sundhet. Inte orent och nersmutsat. Personen som berättade det för mig kände sig, så besviken. Besviken på kyrkan, som lät allt bara pasera. Utan att göra något. Det blir som barn när de är små och leker tafatt, håller man händerna för ansiktet, så syns man inte. Eller gör man som strutser kör huvudet rakt ner i sanden....Jag tror faktiskt det.

Berättaren sa att hxn kände en sådan besvikelse på kyrkan, så x kunde aldrig tänka sig gå med igen. Det hade varit förmycket besvikelser föratt någonsin återkomma. Men det sa inte att Gudstron var borta, utan hade x inte haft den så hade nog reptilhjärnan tagit överhand många gånger.  Det fanns inget hopp kvar och det som setts var mer än nog föratt någonsin återkomma till en kristen gemenskap. Kyrkan var ingen plats för renhet, utan världens orenhet hade kommit in föratt stanna. Det fanns inga rättesnören, som kunde styra tillbaka till den rätta vägen. Det handlade mer om att synas och visa hur bra man var. Det smutsiga och orena pratade man inte om. Det fanns inte i deras kyrka. När jag hör denna berättelse, så tror jag inte den är unik på något sätt. Utan jag tror det förekommer på fler platser i landet. Vi ropar efter väckelse, men ingen tar hand om dem... Vem ska hinna med att ta hand om en massa nyfrälsta när man har fullt upp med sitt eget.

Vad är änglar och vad tänker vi på när vi hör ordet.

Gud, Jesus, kristet, beskydd, vitt, vackert.

Jag minns en sång som jag gärna sjöng som barn, glöm inte bort att änglarna finns, de är här föratt se hur du har det. De kan hjälpa dig fast de inte syns, glöm inte bort att änglarna finns.......

De finns men man ser dem inte. Fast det finns personer som sett.  När visar de sig då och för vem? Själv har jag aldrig sett en ängel, vet inte om jag känt av dennes existens heller. Har nog bara alltid haft en förhoppning om att de finns, som en extra "hjälpare".

För om änglar finns, så måste de stå för beskyddet och det positiva. De som hjälper oss i vardagen. Men varför får vi då inte alltid den hjälp vi behöver.  Är det så att det finns något, som förstör för änglarna? Eller har änglarna jour och då inte alltid närvarande. De kanske har flera uppdrag?  De som förstör kan det då vara demoner, vi pratar om vitt och svart, kärlek och hat, Gud och djävulen, himmel och helvete.

Den blev som den blev. När jag kom ut till bilen och skulle åka hem från jobbet upptäckte jag till min fasa en punktering. Det är ju inte sant en fredag eftermiddag när man är trött och bara vill hem. Ja det var inget annat än att ringa en vän, som kom med blixtenshastighet. Det är inte varje dag man får punka och tänker inte alltid på om det finns grejer till det i bilen. Men det fanns en löjligt liten domkraft, som man absolut inte trodde sulle orka den tunga bilen. Men det fixade sig och reservdäcket kom på och jag kom hem några timmar senare än väntat. Kunde inte åka så fort på det däcket och milen är många hem.

Sen blev det taco och idol på kvällen. Jag håller fortfarande på min favorit Mariette, första gången jag hörde henne tyckte jag hon var något utöver det vanliga. Så nu är det bara att heja fram henne varje fredag, ända fram till slutet.....Tove tyckte jag också var bra, så om jag fick bestämma så skulle jag se dem ihop på Globen i december...