Hur mycket ska man gå in för det?
Känner att jag kan fortsätta med mitt stress schema. I morgon har lillkillen match, storkillen träning plus föräldramöte och mitt i detta har vi en kiosktid. Ja det är ju så när man tillhör föreningslivet, så har man även diverse åtaganden som att sälja korv åt A-laget. Men det är sånt man får räkna med, men det tråkiga är att vi inte fått någon ersättare eller kunnat byta tiden.
Ja vad gör man sitter med dåligt samvete för att behövalämna den andra familjen ensam i detta. Inte nog med det de har tidigare inte varit i kioske, så det är inte helt enkelt första gången. Det dåliga samvetet varvas med irritation att ingen kunde byta med oss. Reserverna var upptagna och de som redan hade andra tider gjorde ingen ansats till att vilka byta bort sin tid mot söndagmorgon.
Får skriva ett mail och åta mig hjälpa dem att starta igång, även att jag inte har tid. Får stressa till mötet, som jag sedan ska hålla i.
Jennie
Dagen idag
I morse var jag i sekriteriatet och hade hand om utvisningsbåset i fyra timmar, sen var det bara att åka hem och duscha. För fy vade kall jag var och kunde inte få upp värmen igen. Det kändes som kylan bet sig in i märgen. Sonen testade ett nytt fotbollslag idag med. Vi vet inte om han ska byta, eftersom det inte fungerar så bra i hans lag. Det är synd, men samtidigt känner man att ska man få det att funka, så behöver man lägga ner mycket tid. Tankarna går nu att börja i ett redan fungerande lag och hoppas på att han kommer trivas där. Men det kan ju vara känsligt både mot andra kompisar och ledare, men man måstese till sig själv först. För det är trots allt inte gratis och man vill få ut, så mycket som möjligt av både tid och pengar.
TID är det något man kan köpa? För är det något man känner är bristvara, så är det just tid. Hade jag fått bestämma, så skulle timmarna på dygnet behövas öka på lite.
Om stress
Har nu börjat en kurs som handlar om stress på jobbet. Det är våran psykolog tillsammans med en annan personal som leder detta. vi ska nu lära oss hantera stress och vara mer närvarande i vardagen. Hm har inte själv valt att gå kursen eller vara en slags försöks kanin, utan blev bara uppmanad av chefen att jag skulle ingå i gruppen. Kan inte först varför? Eller egentligen kanske, med tanke på alla aktiviteter som fyller upp min/ vår fritid. Såsom familj, barn, träningen och sist men inte mins åtaganden som man ska göra i föreningslivet.
Ska nu försöka bena upp lite av fritiden och se vad jag egentligen gör. En form av prio ska jag också göra och framförallt säga ifrån när det blir för mycket. har nu denna helg fått på mig för mycket att göra igen, minns inte när vi hade en ledig helg, utan aktiviteter. Inte utan att jag tycker det är kul, men samtidigt måste man ju orka och inte vara helt slut på kvällen när barnen kommit i säng.
Ja som sagt denna kurs kanske kommer bli jättebra för just mig...
Jennie
En gäst på bröllopet...
Igår var vi på bröllop, vilket var väldigt trevligt. Vigseln var i en väldigt liten och mysig kyrkan på eftermiddagen. Vi satt alla med en spänd förväntan att få se brudparet, som kom in när bröllopsmarchen kom igång. Hon hade en vacker vitklänning med pärlor på och han bar svart kostym. Man trodde aldrig att denna dag skulle komma för vi hade hört och förberedelserna länge.
Tänk vad ycket det är att tänka på; hitta rätt klänning, blommor, håruppsättnng, smink, skor och en ring som passar ihop med förlovningsringen. Ja listan kan göras hur lång som helst och aldrig tycks man bli färdig. Kvällen före brölopet fick jag ett telefonsamtal av en något stressad brud, som slutligen hade fått ihop bordspaceringen. Något man vi första anbicken kan tänkas enkel, men sedan när man tänker närmare på det kan det bli svårt.
Hade funderat på vad man skulle göra; kanske ett tal eller varför inte framföra en sång, men med min sångröst så oppade jag det. Men något borde man ju göra! Jag tänkte förbrilt, men utan resultat. Hjärnan stod helt still, så det var bara hoppas att de andra gästerna tog tag i det.
Men under middagen kom förslaget, som jag inte kunde tacka nej till. Min bordsgranne hade satt ihop ett tal, men kände sig inte förberedd. Han behövde någon som kunde distrahera publiken, så han fick lite konstpauser. Hans förslag var att jag skulle tala
teckenspråk samtidigt. Ja nu är det ju så att jag inte kan teckenspråk, utan jag skulle snarare tolka samtalet med gester. Så snabbt och lätt äste jag igenom talet, så jag hade lite hum om vad som skulle sägas och sen var det bara att köra på. Tolkandet och talet blev uppskattat och publiken fick sig ett gott skratt.
Ja det var en fantastiskt rolig och trevlig dag och uppskaddad av både barn och vuxna. Det var lite kul då yngsta sonen satte sig til bords något förvirrad över alla bestick och glas. Men med en liten snabbkurs, så gick det strålande.
Sist men inte minst blev kocken inkallad för att vi skulle tacka för den fantastiska maten. Hur kunde han lyckas att få allt så gott. Lite blygt blev hans svar TUR, men det köpte vi inte. Han var suverän och vad är det man säger rätt man på rätt plats.
Pengarnas värde
Sitter och tittar på ett barnprogram, där man tittar på barnsframtid. Det man framhäver när det gäller ens framtid är beroende av ens föräldrar. Man håller sig oftast innom sin klass som man föds i, eftersom man väljer liknade yrken som ens föräldrar. Många tycker att det är jobbigt att tala om klass, eftersom det kan göra en utblottad. Man vill många gånger höra till en högre klass eftersom ens förutsättningar då blir bättre. Man får en bättre status och lever ett rikare liv. När jag tänker på rikhet, så är det pengar som styr. Även om man många gånger säger att pengar inte är viktigt, så förnekar man det för sig själv.
Pengar är viktigt! Det är tack vare dem du bor på ett bättre område, har möjlighet att vara med i en förening och utöva tex en idrott. Har du inte pengarna hamnar du i de sämre bostadsområderna, får inte samma hjälp i skolan, hamnar i dåligt umgänge. Du missar en bra fritid, eftersom du inte har råd att betala någon aktivitet.
Vad är det då att säga att pengar inte har någon betydelse?
-Jo man kan alltid säga att hälsa är viktigare, vilket är sant. Men vad hjälper det, då du ser att grannarna åker på utlandssemester och fjällenresor. När barnen sedan kommer tillbaka från sommarlovet, så ska de berätta om sina äventyr. Hur blir det då? Ska de säga som det är att de mest suttit hemma och ibland har de haft möjlighet att åka till stranden med en picknick. Medan kompisarna berättar om semestern i Spanien och veckorna de spenderat där. Eller blir det kanske så att barnen börjar fantisera och hitta på vad de gjort. Är det rätt att tala om detta i skolan är en fråga? Eller ska klasskillnaden tystas ner och vi låtsas, som den inte finns.
Att försöka tillhöra en klass som man inte gör, tror jag inte på. Man hamnar tillslut i en tillvaro, som man inte reder ut. Att försöka göra det, som de andra gör går inte i längden, efterom lyser plånboken igenom och man blir genomskådad. Men varför ska jag egentligen behöva skämmas för jag inte har samma status, som du? Jag kan inte följa med på Thailandsresan eller fjällenresan, som det ser ut nu. Så ser min värld ut. Jag kanske inte heller kan äta på samma restaurang eller handla i de dyra affärena. -Nej jag får nöja mig med fattigmansaffären och äta hemma. Men jag har tak över huvudet, bil ett jobb och en familj med mycket fritidsaktiviteter. Vad ska jag mer begära av mitt liv?
Jag pluggade aldrig i skolan, så förutsättningen att få ett välbetalt jobb var små. I stället fick jag plugga som vuxen och ta lån. Skulder som gör sig påmind varje månad, men jag fick ett jobb och bra arbetskamrater. Även att jobbet inte alltid är så kul, så har jag vänner där. Hade jag varit lyckligare om jag blivit läkare? Jag kanske inte alls hade haft tid med min familj då, utan jobbat massa övertid. Hade det varit värt det?
- Nej troligen inte!!!
Bröllopsfotografen
Fick uppdrag att ta kort på ett bröllop, som går av stapeln i veckan. Kom på mig själv säga, att det är klart jag fixar det. Men med lite eftertanke, så funderar jag över hur de vill ha det. Det är ju inte helt enkelt att fota i kyrkan, med tanke på ljuset. Men som sagt får göra, så gott jag kan och hoppas på att det blir bra bilder. Kollade upp lite lätt var man bör ha med, sen är det väl bara att vara spontan.
Rättvisan som inte finns
Hur ofta tänker vi på hur bra vi har det egentligen?
Kan det inte vara så att klagovalsen drar igån, utan att vi egentligen tänker på det.
Vad saknas egentligen i mitt liv? Jag har en underbar familj, vänner, ett hem, jobb osv. Men strävan tar inte slut, man vill ha mer. Allt som offtast tänker jag på att jag vill ha ett annat jobb, mer lön och bättre villkor. Det är så orättvist.
Men vem har egentligen sagt att livet är rättvist? Alla ska få vara med på samma villkor heter det, men det fick man snabbt lära sig i livet att så ser det inte ut. Vet ett praktexempel, som jag kan ta upp sedan skoltiden.
Jag brukar ibland tänka på skolan, då vi tänker på rättvisa. För i skolansvärld är det inte alltid rättvist och måttet vi mäter med.
Jag hade en gymnastiklärare på låg och mellanstadiet, som hette Elena jag minns det så väl. Innan lektionens start satt vi på våra platser. Det är inget konstigt med att man har bestämda platser, men det konstiga var att vi satt på led. De bästa längts fram och sen de näst bästa osv, vilket slutade med att de sämsta satt längts bak. Detta var indelat i hennes mått.
Jag var inte duktig på bollsport, vilket gjorde att jag hamnade långt bak i ledet. När lagen skulle delas in, så var det två utvalda, som valde. Jag behöver inte säga att jag blev av de sista valda nästan jämnt. Hur känns det i ett barnshjärta att bli utpekad och egentligen utmobbad av sin lärare, som ska vara till för alla.
Detta gjorde i sin tur att jag aldrig gick in för gympan, det var ju ingen ide. Jag var ju dålig och ingen ville ha med mig i sitt lag. Jag blev ingen kämpe, som skulle visa dem, utan jag la mig platt.
Men jag kom igen, även at det tog många år, så vågade jag spela boll. Jag insåg att även att man inte är så bra, så kan man kämpa och bli bättre och det är aldrig för sent att lära.
Skolan lärde mig att rättvisa inte fanns, men det fick mig att kämpa. Kämpa för att det ska vara rättvist, vilket jag även försöker säga till barnen. Att alla ska få vara med!!!
En otrolig katt
En otrolig historia, då mamma flyttade försvann en av hennes katter. Det var precis som han kände på sig att nu skulle han få lämna sitt fria ute liv. Det var inte mycket att göra än att flytta och hoppas att han skulle dyka upp, så grannarna hittade han. Men tiden gick utan att man varken såg eller hörde något.
Förrän i för två veckor sedan, då dök han upp hos en familj. De satte upp lappar och en gammal granne såg lappen om en upphittad katt. Katten har alltså klarat sig på egen hand i tio månader och denna kalla vinter. Det känns helt otroligt.
Jag trodde aldrig att han var i livet, men mamma hade hoppet uppe. Varje gång hon åkte förbi sitt gamla hem 15 mil bort, så kollade hon efter katten. Ja skam den som ger sig! Nu är han hemma hos henne igen.....
Äntligen snö
Ja vad var det vi sa innan jul?
- Hoppas bara att vi får en vit jul!
Ja en vit jul och vinter har vi fått med besked. Men det var riktigt härligt igår, då jag var ute på en promenad.
Solen sken och snön knastrade under mina fötter. Det var inget annant än vackert.
Skönheten måste komma inifrån!
Skönheten sitter i betraktarens öga. Ett gammalt ordspråk. Hm men vem är betraktaren om inte en själv. Ser mig i spegeln och den lilla finnen, som rivits och klämts på är numera ett horn. Nja eller nästan. Blir helt tokig när det kliar och kan inte låta bli att riva upp den stackars skorpan, som försöker läka. Men är jag inte för gammal för tonårsfinnar vid det här laget? Tydligen inte!
Hur kan då en lite röd prick få ens självkänsla att dala så. Det kvittar vad man försöker göra med håret eller sminket som kletas på. Allt tunnas ut, samtidigt som en illmarig finne lyser. Den nästan bländar mig i spegeln.
Jennie
Positivt tänkande på träning..
Du vet väl om att du är värdefull, att du är älskad för din egen skull....
Att känna sig värdefull och att man är bra som man är kan vara svårt. Man vill gärna jämnföra sig med andra och se på dem. Man vill bli som de stora stjärnorna och lyckas som de. Men var ligger jag och vad kan jag ha för krav på mig själv. Hur ska jag förbättra mig själv?
Försöker sätta in positiv feedback när det gäller träning. Vilka är mina starka sidor och vilka är mina svaga? Vad behöver jag bli bättre på och vad har jag blivit bättre på? Jag behöver höja tempo, behöver få in mer fart på träningen och ett flyt. Det gör inget om jag misslyckas hucudsaken är att jag försöker och utmanar mig själv. Hur ska jag annars kunna bli en bättre spelare?
- Nej nu ska jag ge gärnet och träna fysik och framförallt kondition, eftersom det är orken som tar slut. Jag orkar inte hela vägen och då blir det svårt att fokusera. Kanske skulle se om det finns tid i morgon igen och träna lite själv. Envis som jag är, så vill jag lyckas direkt! Jag vill se resultat, men det funkar inte hela vägen, så fort som jag önskade. Men jag lägger mig på min nivå och släpper nu fokus från de andra. Jag ska försöka se mina egna framsteg och berömma mig i det. Jag vet att jag kan, men det kanske tar lite tid innan det sitter , men vänta bara...
Insnöade
Nu går de ut med klass 2 varning, vilket kan komma i morgon eller sent i kväll. Men vad är detta för vargavinter? Kan inte minnas att jag varit med om det tidigare. Om det varit så, då måste jag varit liten!
Kollar ut genom fönstret och konstaterar att det kommer ta långtid innan all denna snön smälter bort.
Tränat
Kom nyss hem efter ett träningspass. Jösses vad jobbigt det var, men samtidigt känns det gott i kroppen. Frågan är bara hur det kommer kännas i morgon. Kanske inte ens tar mig upp ur sängen. Målet är nu att träna tredagar i veckan. Kanske låter överambitiöst, men kommer man bara igång så.
Jennie
EN kram
Hur är det egentligen, alla vill synas och höras. Men några få utvalda får sin röst hörd. Vad beror det på egentligen, vad gör dessa varelser så speciella. Har de mer förmågor än andra eller är det bara, så att de hamnar där högst upp på pallen. Medan de flesta får stå vid sidan om och sukta, efter deras glans. Jag vill också vara med och till varje pris vill jag synas.
Frågan är bara hur jag ska lyckas ta mig dit? Antingen får jag sakta med säkert jobba mig fram. Annars kan jag ju göra något skandalöst, för det är sådant vi vill se. Vi vill gotta oss i andra, särskilt se andra göra bort sig. Det är lite , som att höja sig själv. Se på henne/Honom hur denne gör bort sig. Men de syns och blir ett med samhället idag. Ingen vill vara en tyst mus, som inte syns. Vi vill vara stora och starka som lejon. Alla ropar vi efter samma sak SE MIG, SE MIG. En törstan efter kärlek och ömhet.
En pojk kommer fram till mig. Han vet inte riktigt hur han ska få min uppmärksamhet. Han vill vara fysisk egentligen är det en kram han vill ha. Men killar kramas inte!! Han väljer att boxas lite, ja lite löst. Jag ser honom och det är det han vill. Han har inte haft en uppväxt, som andra. Han blev tidigt lämnat ensam i samhällets klor. Socialen blev hans följeslagare. Mamma missbrukade och kunde inte ta hand om honom och fadern var okänd. Vad skulle det bli av detta stackars barn? Han hamnade i familjehem, men han var ett jobbigt barn. Han krävde förmycket, så de orkade inte ta hand om honom. Socialen fick placera ut honom till behandlingshem. Han kände sig sviken. Han kunde inte lita på vuxna. Det ena behandlingshemmet efter det andra åkte han till. Ingen ville ha honom kvar, han var helt enkelt så jobbig. Han bråkade stökade och skulle anmäla allt och alla.
Men någonstans bakom denna fasad, så fanns det en lite pojke. En pojke som sökte tröst och behovet av att bli älskad för den han var. Min hjärta gråter, hur kan det bli så här? Att låta ett barn från riktigt unga år växa upp på olika institutioner. Ensam i den stora världen, utan någon att lite på? Han ville inte tycka om någon, eftersom han visste att snart skulle han bli lämnat igen. Det var bättre att skydda sig bakom den hårda fasaden och hata.
Vi tar farväl jag ger dig en kram och önskar dig lycka till på nya stället. Jag tror på dig och säger att jag vet att du klarar detta. Säger med glimten i ögat att jag vill inte se dig här mer. - Nej det lovar du. Denna gång ska det fixa sig, säger du. Jag håller tummarna för det är du värd.
Kaos på E4:an
Jag var påväg till jobbet, men fick vända på E4. Det var total kaos att köra där, med all snö och modd. Hastigheten jag for fram i var 50 km/h och långtradarna pressade på. Det var inget annat än att vända hem igen och ringa och säga att jag fortfarande inte kunde köra. Frågan är bara, då det blir körbart? Det är ju inte så kul att ta ut en semesterdag pga att man inte kan köra till jobbet.