Känner mig riktigt trött och sliten efter denna lediga helg. Jag förstår inte hur jag ska orka jobba i morgon! Hade behövt vara ledig med fullständig lön och kunna göra vad jag vill.

Vi letar efter det perfekta livet samtidigt samtidigt som våra dagar går. Jakten pågår utan att vi egentligen är närvarande här och nu. Vad finner vi i denna ständiga jakt? Vilka är våra ideal och vem sätter upp målen för just mitt liv. Ständigt matas vi med att vi inte duger som vi är. Varför ska man nöja sig med det lilla om man kan få allt? Men glöm inte att våra dagar är räknade och vi vet aldrig när de tar slut.

Jag blir nästan upprörd på detta orättvisa samhälle. Hur är det möjligt att ungdomar kan köpa tröjor för tusenlappen. Vad har man då för jobb? För inte kan det väl räcka med studiebidraget när man samtidigt går på fester på kvällarna. Många gånger klagar man på idealen och utseende fixeringen. Men vad skickar man för signaler till andra när det verkar helt normalt att sukta efter väskor för 10 000 kr. Det låter för mig som ett skämt. Samtidigt blir jag arg på blogg.se som inte gör annat än framställer detta. I mina ögon är detta missbrukare, som inte kan hantera pengar eller dess världen och de borde få behandling och inte synas som ideal. Vem påvisar en alkoholist och menar att vi ska titta och följa han. Antagligen ingen!
Nej börja titta på verkligheten och vad de flesta lever i. De fattiga i Sverige som inte har råd att köpa kläder varje månad eller får tänka innan de fikar på stan.

Sitter och kollar runt på alla möjliga sidor, där man lovar snabba pengar. Det går bland annat tjäna på sin blogg- se de kända bloggarna vad pengar de har gjort på sina dagliga outfits. Men hur många är det då inte som försöker och som aldrig lyckats? Vilka skriver om dem? De misslyckade bloggarna som aldrig kom ut bland folket. De som ville synas som ingen såg.
Jag satt en dag och kom på grejen vad man skulle satsa på. Men till problemet hur ska jag fixa det om jag inte vet vem jag ska be om hjälp. Hade jag varit känd hade jag troligen inte haft det problemet. Då hade alla frågat mig vad behöver jag hjälp med? Jag hade kanske inte ens behövt tänka själv. Men vad gör jag nu? Jag vet designen på produkten men inte tillverkaren. Frågan är vart i Sverige man vänder sig?

Jag förstår inte hur livet kan ryckas bort så fort och lämna man och barn kvar. Varför, varför jag förstår inte hur det kan bli så det känns så fel. Det får mig att tänka på meningen. Vad är meningen med detta. Du försvann för tidigt och jag har ännu inte förstått att vi inte kommer ses. Det kommer bli första året jag inte får ett julkort från dig. Du var så noga med att skriva till alla och jag tror julen var speciell för dig. Precis som du var för mig. Jag kommer aldrig glömma dig och förstå varför.

Det är första gången på många år som jag kollar på julkalendern. Tycker de har varit dåliga många gånger innan. Om jag tänker tillbaka på de jag minns- Tskedsgumman, lillstrumpa och systeryster, trolltider men sen minns jag inga på rak arm. Antingen har de inte lämnat några spår efter sig.

Fröken Fräken

jag funderar över hur det är möjligt at man kan låta det gå, så långt att både elever och lärare blir misshandlade på Navestadskolan. Hur är det möjligt? Ja egentligen är det väl inte så konstigt, då vi återigen får erfara detta samhälle där lärarna ska fostra våra barn. För blir de inte fostrade hemma hur blir det då ute i samhället. Det kan väl inte vara så att dessa barn har fått rätt grund att stå på?
Antingen handlar det väl om frånvarande föräldrar eller fel umgänge. Om det nu inte är någon annan okomma på dessa ungar. Ja jag säger ungar för att de tar upp tid och resurser för alla andra barn som faktiskt vill. Det ska sparas och alla ska intergreras i samhället för man tror på denna fantastiska lösning. Men faktum är att alla klarar inte av det. Frågan är vilka som är förlorarna i detta? Ja våra barn, alla barn.
När tänkte man på de barnen som faktiskt vill och kämpar. Hur mycket tid och stötning får de idag? När mycket av tiden handlar om att uppfostra de barn som inte vill. Nej se till att återföra de gamla resursklasserna och satsa på alla barn. Det kommer bli en besparing i längden. Men så ser vi inte på saker idag för den förebyggande vården är inte mätbar.