Allt har sin tid
 
Hata har sin tid.
Gråta har sin tid.
Sörja har sin tid
Riva sönder har sin tid.
Kriga har sin tid.

Det går lätt att låta något rasa, men destå svårare att foga samman.
Det som rivs ner ska byggas upp och det som saknas ska ersättas. Tårarna ska torkas, kriget ska fredas och hatet ska bort. Det kanske låter enkelt i dina ögon, men hade du gått i mina mockasiner, hade du insett att det inte var så lätt. Att dömma andra är lätt och säga hur denne ska leva och göra. Men att sätta sig in i en annan människa situation är destå svårare.

Det går många gånger bra att tycka och tänka, men att komma med något konstruktivt är det inte många som gör. Kan även känna igen mig själv i detta ibland att jag tycker en massa, men vem har gett mig den rätten?
Felar inte jag och vem säger att dina fel är mindre accepterande än mina?
Ja alla har vi fel och brister, men det viktiga är att vi inser dem och börjar jobba med dem. Jag kan inte kräva din föråtelse om inte jag förlåter dig. Har vi insett kraften och styrkan i förlåtelsen, så har vi kommit långt.

Vänd det negativa mot det positiva idag, ta ett beslut och gå på det.........

Det kan vara svårt, men är värt så mycket mer.

Skriv ner allt du vill  glömma eller förlåta på en lapp och riv den sedan i små bitar. Ta beslutet att i samband med detta att lämna det bakom dig. Vad har du att förlora, skriv i skala 1 till 10 vad kan bli värre och vad kan bli bättre.

Något som är lite intressant är att man allt som oftast tar semester från kyrkan över sommaren. Något som även jag har gjort under de perioder, då jag var en aktiv kyrkobesökare. Kan säga att mina besök i kyrkan har gått i vågor, ibland har jag varit där mycket, ibland mer sällan och ibland  ALDRIG......

Men något som har varit en röd tråd i detta är att jag nästan jämnt tagit semester över sommaren. Det känns inte lika viktigt att gå dit eller om det snarare känns som man inte vill vara uppbunden. 

Men kan man egentligen säga att man är uppbunden till kyrkan?
Är kyrkan inte något man ska längta efter och vilja gå till?
Om man inte vill gå var ligger felet då?

Idag kom min son med sin Bibel och frågade mig om det var den finaste boken som fanns? 
Om det var dyraste och värdefullaste bok, som fanns i hela världen?

-Ja sa jag att det står mycket bra saker i den och man kan nog säga att det är den värdefullaste boken som finns....

-Ja, jag trodde det sa han!

Idag har vi varit och fiskat i flera timmar nere vid strömmen. Vi fick två aborrar med oss hem, som barnen ville testa att äta. Jag kan verkligen förstå att restauranger inte serverar den fisken, med tanke på vilket jobb det var att rensa. Hur mycket ben som helst, så det blev inte mycket kvar till slut. Men som tur var, så gillade barnen inte fisken, så det besväret behöver jag inte göra om ha ha.

Blev så trött efteråt att vi gick och lade oss att vila, vilket resulterade i två timmar sömn nu på kvällen. Men nu pigg och vaken igen.

Bilder kommer sen....

Vi började dagen med att vi beslutade oss för att äta frukost ute,eftersom det var så fint väder. Barnen tyckte att vi skulle åka till en sjö, så de fick bada med.

Sagt och gjort, vi åkte till en sjö som v badat i tidigare. Det var en bra bit att gå i skogen innan vi kom fram til sjön och inte var vägen så smidig heller, så jag tänkte ta en lite enklare väg. Just som jag skulle sätta ner foten bakom en sten, så såg jag en orm. Ahh blev helt paralyserad och kände hur paniken spred sig genom kroppen. Jag blev som förstelnad och kände att jag kan inte ta ett steg till, utan jag måste nog vända.
Var gör man när man känner paniken sprida sig genom kroppen och man har sina barn med sig, som man absolut inte vill ska ärva denna fobi. Ja man får ju samla sig och gå mot sin vilja och förstånd!

Min man pratar och berättar en massa om sin bardom till våra barn. Om vad han gjorde vid denna sjö då han var liten. Barnen lyssnade med stora öron, men det var fler som inte kunde undvika hans prat. Rätt som det var kom en man upp från ingen stanns. - Ja jag kunde inte undvika att höra din berättelse, skulle du kunna tänka dig att vara med i Tv och berätta om detta. Om vad du tycker om badplatsen osv.

Jag höll på att bryta ihop av skratt, ah vad kul! Klart du ska ställa upp sa jag. Det kunde väl vara kul. Var inte så feg nu, utan bjud på dig själv lite. Men min man tyckte inte att det var en lika bra ide, utan försökte få barnen att ställa upp. Men de var inte så intresserade. De kunde tänka sig att ställa upp på film, men inte prata...
Jag försökte "peppa" dem med, men de sa tvär nej!!

Ja synden straffar väl sig själv till slut. Jag som var så kaxig och tyckte att de andra skulle vara med fick till slut ställa upp.
Ha ha, så nu har jag väl skämt ut mig för tid och evighet......

Igår var jag och fotade lite vid vattnet och det blev en hel del bilder tagna, men fastnade lite extra för denna. Vet inte varför egentligen, men jag tyckte det blev ett fint sken från solen över vattnet.

Hade tänkt lägga upp fler bilder, men jag var tvungen att krångla med att minska ner bilderna och det var så segt. Därför endast en bild uppladdad.

Om du med din mun bekänner och i ditt hjärta tror, då ska du bli frälst!

Det räcker alltså inte med att tro, utan man måste uttrycka det med. Hur svårt är det inte att ta ett sådant beslut. Det låter, så enkelt men i praktiken är det som att klättra upp för ett berg. För det kostar!! Det kostar dig ditt liv, men är värt så mycket mera.

Du kan inte vara den du var och du kommer inte vilja vara den du var, utan sakta men säkert kommer en förändring ske. En förändring som börjar i ditt hjärta. Du kommer upptäcka saker i ditt liv, som du inte är nöjd med, vilket inte kommer vara som ett tvång att förändra. Utan du kommer vilja förändra dig.

"Om någon är i kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se det nya har kommit."
(2 kor 5:17)

Funderade mycket över frälsningen. Hur svårt kan det va?
Om inte jag vill ändra på vissa saker, är jag ändå tvungen att göra det?
Finns det A och B människor även innom kyrkans väggar, står vi inte samma inför Gud?
Hur är det med gåvorna, varför får inte alla gåvor. Vad gör man för fel? Är man inte tillräckligt andlig?

Tänker då på ordet igen; om du bekänner Gud, så blir du frälst. Borde man då inte få del av gåvorna. Är det något slags test man måste gå igenom först. Man måste uppfylla vissa normer, innan man får något tillbaka. Det vore konstigt i så fall!

"Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni ska få det."
(joh 15:7)

Det står att vi ska få det vi ber om, då borde allt vara till alla och inte bara till vissa. Men om man ändå inte får det, beror det då på klen tro?

APOSTLAGÄRNINGARNAS NYCKEL VERS:
"Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft att bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jorden yttersta gräns" (1:8).

En text som jag fuderat över några gånger är:

Men om vi syndar med vett och vilja,
sedan vi fått kunskapen om sanningen,
finns inte längre något offer för synder.
(Heb 10:26)

Om vi får kunskapen och insikten, så måste den bevaras på rätt sätt.
Trotsar vi, så får vi en större dom än dem som aldrig fått kunskapen.
Med andra ord får man en större dom om man levt som kristen ett tag
och gjort avkall, än en som aldrig tagit emot kunskapen om frälsningen.
Eller tänker jag fel?

Det hade varit bättre om de aldrig hade lärt känna rättfärdighetens väg,
än att lära känna den och vända sig bort från det heliga budskap som
överlämnats till dem. (2 pet 2:21)

Är allt lite trött idag. Har svårt att komma till skott med något, men man får väl ha slö dagar då man har semester och födelsedag.

Har haft besök av syster med familj, men de åkte hem för en stund sedan. Det var kul att de var här, men lite synd bara att det inte är bättre väder, så vi kunde varit ute mer. Men men sånt är det ibland inget man kan styra över.

Funderar på att samla lite kraft och ta med mig familjen ut på en promenad längs promenaden, innan regnet kommer.

Ni vet ju att när er tro sätts på prov,

så gör prövningen er uthålliga.

Hade en dialog igår på jobbet angående Islam. Det är rätt fantastiskt hur fria Muslimer är i sin tro och hur de delar med sig av sin frimodighet. Pojken berättade om hur omskärelsen gick till då han var åtta år. Ett ingrepp, som gjodes utan bedövning eftersom det var för dyrt och tillgången var liten.

Det var flera pojkar som samlades i släkten och ingreppen gjordes på pojkarna en efter en. Han fick panik, då han insåg vad som skulle hända och försökte fly. Vilket han inte lyckades med!
Men även att han minns smärtan än idag, så skulle han aldrig tveka att göra likadant på sina egna barn. Han berättade att det är ju annorlunda idag. Det finns till och med kliniker som utför ingreppen, så infektions risken och smärta han lindrats markant.

När jag frågade vad som gjorde en Muslim till en Muslim, så svarade han kort och gott omskärelsen och reglerna, som skall följas.

Jag har med tiden insett hur viktigt det är att bygga en stabil grund i livet. Ska något hålla så måste grundarbetet vara välgjort. Väljer man att slarva med slipningen och grundfärgen, så kommer snart målarfärgen börja flagna. Det går inte börja måla om inte den gamla färgen slipats bort.

Likväl kan vi tänka oss att, det går inte förändra sig om man väljer att ha lite av det negativa kvar. Man kanske inte vill släppa taget om "vissa" personer eller saker i ens liv, även om man är medveten om att dessa påverkar i negativ riktning. Man kan ha svårt för att stå för sin tro i vissa samanhang, eftersom man är medveten om andras skeptism. Något som jag tror kan påverka den stabila grunden. Jag är inte personen, som ropar ut att jag tror på Gud, utan tror nog mer i min tysthet. Ser jag tillbaka i tiden, så har jag nog alltid haft en slags tro, utan att veta på vad. Kan ju säga att mitt liv skulle kännasväldigt fattigt annars.

Detta får mig också att tänka på våra barn, vår framtids hopp. Hur viktigt är det inte att de får en stabil grund. En tro på framtiden och ett värde i sig själva. Att de får växa upp i trygghet och harmoni tillsammans med föräldrar som älskar dem. Föräldrar, som tar sig tid för att lyssna och se dem för dem de är. Någon som älskar dem för sin egen skull. Jag ser uppmuntran och kärlek som två viktiga grundpelare.

För att jag ska komma vidare i dessa frågor, så ska jag kolla närmare på kyrka i nya staden. Känner vikten av det själv och för att barnen. De ska få möjlighet att komma dit igen. Det får bli löftet för en stabilare grund för oss.


"Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand.

Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort."
(matt 7:25-27)

Nu på jobbet igen och känner en riktig hemlängtan.  Ja det är lite svårt att säga hem ännu,
men jag ser det som att; där min familj är där är mitt hem!

Hur vore mitt liv om jag vore ensam. Om ingen väntade på mig då jag kom hem, om ingen saknade mig då jag var borta.
Tänk vad glad jag kan vara som har er....

"Bättre två en en, ty de får god lön för sin strävan. Om de faller kan den ene
resa upp den andre. Men ve den ensamme! Om han faller finns det inte
någon som kan resa upp honom. " (pred 4:9-10)

Se varandras starkheter och svagheter och var tillsammans i glädje och sorg.
Svik inte då det är tungt, utan var närvarande och hjälps åt. Glädjs åt det lilla
och se möjligheterna.