Städa i sitt inre
Känner ibland att antingen är allt svart eller vitt, allt eller inget. Det är svårt att hitta den där balansen, där lite är ok men förmycketär det inte. Därför är det bättre att låta bli helt och håller. Man vet inte hur man ska förhålla sig på balansbrädan för när övervikten kommer är det svårt att snabbt backa tillbaka. Det är egentligen inte förrän efteråt man märker att jämnvikten försvann.
Vi prövar vägar, utan egentligen veta att detta är rätt för oss eller inte. En form av magkänsla går vi på, men det är svårt att sätta ord på den. För var är egentligen "magkänsla"? Det känns liksom i magen om det är fel och en oro blossar upp. Men denna oron kan även komma på grund av osäkerhet. Vi vet inte vad som ska hända och detta kanske är nytt för oss. Jag kommer på mig många gånger att jag använder mig av just magkänslan. Jag känner av om detta är rätt för mig eller inte. Något som ibland kan göra att jag tar väldigt snabba beslut. Jag känner på mig att detta är inte rätt för mig. Det kan handla om en uppgift som ska utföras eller en person, som jag får svårt att lita på.
Jag tror också att detta med att gå på känsla ökar med åldern. När man är ung, så följer man bara strömmen, utan att egentligen känna efter. Man träffar och umgås med mycket människor och är inte så kritisk mot dem. Man släpper in folk på livet på ett helt annat sätt än vad man gör då man blir äldre. Är det då så att behovet av umgänge minskar eller väljer man vänner mer omsorgsfullt? Eller är det så att man sätter upp en slags mur och försvarar sig med att jag har inga behov av nya bekantar för jag har redan mina vänner. Kan det vara så att man är så rädd för att bli sviken och sårad, så man väljer att inte släppa människor in på livet längre.
Om jag nu försöker ransaka mig själv, så tror jag att det kan vara en kombination. Man väljer mer omsorgsfullt på grund av att man just gott på sina törnar. Man märker fortare om människor drar mer energi ur en än de ger. Då väljer man helt enkelt bort dem. Jag tror att det kan vara viktigt att städa bland sina relationer och se vad de ger och vad de tar. Är det en negativ relation, så ska man nog försöka lägga den åt sidan. När jag nu tänker relation, så tänker jag inte i förhållande, utan alla i ens närhet.
Jag tror att man ibalnd behöver vara lite snällare mot sig själv. Att se till sina egna behov och inte bara vad andra förväntar sig av än.
Jag då och nu
Vem är jag idag då? Vad skiljer mig från den som en gång startade denna bloggen. Den stora skillnade är väl att om jag idag skulle startat en, så hade den inte haft kristen som namn. Eftersom jag inte känner mig som en aktiv sådan. Men jag skulle ju inte för den saken skull börja tro att vi kommer från aporna eller att allt bara är en slump. För hur meningslöst skulle då inte livet vara. Man lever här och nu och sen var det slut med det. Allt bara tar slut i intet. Jag vill inte tro att det är så, därför väljer jag att tro att det finns något mer än detta.
Men för den saken skull går jag inte till kyrkan eller läser min bibel. Jag funderar ibland då jag hamnar i diskussion, men mer är det inte. Jag har i stället fyllt mitt liv med andra viktiga frågor, som vad ska jag träna idag. Vad är målet med min träning och hur ska jag hålla den vid liv.
Är det kanske så att vi måste ha någon form av substitut i livet. Något vi fyller det med och som intresserar oss? Ja det är nog så att jag väljer att läsa inredningstidningar, modetidningar och tränings tips i stället. För jag tycker helt enkelt det är roligare. Är jag en sämre människa för det?
Jag försöker att vara rättvis och snäll mot mina medmänniskor. Men det hjälper inte alltid för man blir orättvisbehandlad ändå. Man blir arg och besviken, skäller och tycker folk beter sig som idioter. Men känner inte alla så ibland? Annars lever man ju i någon slags bubla och blundar för verkligheten utanför och inte vet jag om det är mer rätt.
Nej livet är inte lätt alla gånger, men det gäller att inte lägga kraft på det som vi inte kan förändra. Utan på det som går. Tänk inte på morgondagens bekymmer, utan lev idag.
Vem pratar hon om??
När prästen beskrev honom på begravningen kändes det jättekonstigt. Vid flera tillfällen funderade jag på vem beskriver hon egentligen. Han tyckte mycket om skogen och naturen sa hon! Var det något jag totalt missat, i min värld så tyckte han om och dansa och spela bingo. Javist, jag minns att jag som barn var med morfar Ginko, för det var så vi kallade honom och mormor i skogen och plockade bär. Jag var nog inte så road av just det, utan det var mest att få fika i skogen. Jag tyckte det var så mysigt när vi drog iväg med den bajsbruna saaben ut i skogen och hade campngbordet med oss. Mormor hade bakat några kakor som vi åt av, så kokade de kaffe i skogen.
Egentligen har jag aldrig hört något om Morfar Ginkos släkt eller hur många de var. De hade nog inte så mycket kontakt genom åren vad jag vet. Det var först idag jag fick reda på att de var elva syskon och att han just var nummer elva. Prästen pratade om att han aldrig hade haft någon egen familj. Både jag och min syster blev upprörda över just detta efteråt. Vadå egen familj, han hade alltid räknat oss barn som sin familj. Det är konstigt bara för man inte är biologisk släkt, så räknas man inte. Även att han funnits med i vår släkt i 50 år.
Vi satt på vänster sida i kyrkan för vi just inte var släkt. Det var hans riktiga släkt, som prästen hade pratat med, de som knappt hade någon kontakt. Utan en kontakt som kom för några år sedan, då han började bli dålig. Men syster som alltid har besökt honom, bjudit hem han och ringt varje vecka. Henne frågade ingen; hur var han?
-Nej man valde att hitta på något som lät bra, för inte var det våran morfar Ginko hon beskrev!!
Skoj eller inte..
Ibland får man höra om man är nöjd med sitt jobb. Vadå nöjd? Hur skulle det se ut om man bara gick omkring och gjorde det man ville och var nöjd med. Om jag fick min lön och var hemma, så skulle jag säga
-Ja tack!
Annars vore jag dum. För i min värld, så har jag inget behov av att gå till ett arbete för att känna mig behövd och efterfrågad. Jag skulle utan problem kunna få den känslan ändå, utav andra positiva människor. Som inte har ett behov av att "bossa" och styra.
Ibland när man pratar med andra kollegor, så nöjer de sig inte med ett jobb, utan de har flera stycken. Men allvarligt talat, har de inget liv? De vet helt enkelt inte vad de ska göra då de är lediga. Sen känner de sig rastlösa med och tycker vi har för mycket ledigt. Men frågan är egentligen om det inte är så att de har för dyra levnadskostnader? För vem skulle jobba bara för man inte har något annat att göra? Ja inte skulle jag göra det.
Jag arbetar för att få ihop mina räkningar varje månad och förhoppningsvis blir det en slant över. Om du frågar mig igen om det är skoj, så kan jag ärligt säga nej. Men det är något man bör göra för att klara sig i dagens samhälle. För vi odlar inte våra egna potatisar och driver byteshandel i sverige, utan vi får vackert gå till vårat jobb, så får vi vår lön den 25:e varje månad. År ut och år in, sånt är livet!!!
Skoj eller inte!!
Om man får drömma
Skrivandet skulle jag göra för att få ner mina memoarer på pränt. Under personligt kan man läsa en del..
Träna till hösten?
Jag försöker ransaka mig själv och se om jag har gett en del en ärlig chans. Men som jag själv känner, så har jag det. Känner inte att jag skulle vara ett hot för någon, utan har snarare varit ödmjuk och försynt. Men har i en del situationer fått hugg tillbaka, utan egentlig annledning. Har gjort en tabbe och det har man fått höra sedan av en "viss" person. Jag känner att jag är öppen för konstruktiv kritik, men inte bara kritik. Samma person kommer däremot aldrig och säger när man gjort något bra, utan är då tyst. Detta talar emot!
Men min egen avsikt var att jag skulle träna och ha kul. Lära mig något nytt och få nya vänner. Men det känns som det är en grupp som är svår att komma in i. Men samtidigt vill jag inte att tråkmånsar ska förstöra mitt nöje. Det finns ju trots allt de som är snälla och trevliga och det är väl där man ska lägga kraften. Tråkmånsarna kanske självmant slutar för det kan ju inte vara så kul att sura på folk hela tiden. Jag väntar helt enkelt med att lämna mitt svar.....
Kollar jobb
Det finns både för och nackdelar med jobbet jag har idag, men den största annledningen att jag är kvar är för det är fast. De skulle kännas lite otryckt att hoppa på något annat och sen kanske bli arbetslös. Men tanken är nu att jag kanske kunde hitta något efter sommaren och sedan ta tjänstledigt.
Men det ser inte ljust ut på den fronten alls. Sen har jag inte riktigt orken att sälja ut mig själv till varje pris och överbevisa att jag just klarar detta jobb. -Nej jag kände att det fanns inget för tillfället, som kunde passa mig. Jag får väl vara kvar på mitt jobb till pensionen ha ha skämt å sido! Egentligen ska jag väl vara tacksam att jag har ett jobb, även att det är långt dig, jag är borta i flera dygn åt gången och det är underbetalt. När man tänker på riskerna som faktiskt finns med både våld och sjukdomar. Men vem bryr sig om en vanlig arbetare, som försöker hanka sig fram.
Tråkiga kollegor
Har själv haft många duster med vederbörande då jag kom som ny till detta lag, så jag vet hur det känns. Denna gång gäller det inte mig, utan en annan. Personen i fråga fick små pikar hela tiden och klagade på ditt och datt. Vilket inte alls var befogat! Kände att jag inte klarade av detta, så tog upp det med chefen. Kände inte att jag gjorde fel, eftersom han som klagade och var direkt dum tidigare fått tillsägelse i laget. Men tydligen så förstod han inte.
