Tankar idag

Kom på att jag bara har två dagar ledigt kvar innan jag åker på kurs. Fick fart och rensade avlopp. Ja sant jag rensade fast jag tycker det är vidrigt äckligt så rensade jag och tog bort massa äckligt hår och annat. Vill knappt tänka på det. När jag ändå höll på så var det lika bra att städa under badkaret med. Tanken slog mig då att det hade varit mycket smidigare med bara dusch eller att anlita någon som gjorde arbetet åt mig. Men kom i samma stund på hur pinsamt det skulle vara att låta någon annan göra det. Han, ja jag skriver han för jag tycker detta egentligen är ett arbete för en karl. Inte för en tjej som egentligen ska sitta hemma och naglarna. Men nu ska karlarna vara hemmafruar och kvinnorna jobba i gruvan. Lite överdrivet men ändå. Man blir lite kluven i denna värld och vet snart inte om man är en man eller kvinna.

Har nu fördrivit några timmar i skateparken och förvånas över att så många killar i olika åldrar samsas på denna yta. De cyklar, åker skatebord, inlines och spark cykel. Alla åker åt olika håll fram och tillbaka. Själv sitter jag är aningen nervös så ingen ska slå sig. Men det tycks gå ganska bra för de flesta. Förutom när grannen tappar framhjulet, men då kommer flera barn fram och samlar ihop delarna och någon tar fram verktyg. Vilket ställe och vilken gemenskap för oss nykomlingar.

Sitter och funderar på hur man ska få ihop pengar till resa. Har kommit på att man vill så mycket mer än vad plånboken tillåter. Thailand och fjällen lockar men med dagens kassa är det totalt möjligt. Skulle behöva byta jobb och tjäna mer. För vem nöjer sig med det lilla idag? Förr var något annat, men det är nu vi lever inte då. Ska seriöst fundera vidare en bra affärsverksamhet. För jag vill få ut något av min lediga tid och uppleva saker.

Anhörig får ta tag i problemet och städa upp skiten. Fixa dona och ordna, så allt är på fötter igen. Finnas till hands och försöka efter konstens alla regler ta emot ångesten som kommer. Men med lite sömn och mat, så blir det bättre. Ekonomin ordnar socialen med, så vräkning inte blir ett faktum. Det börjar lätta och vi pratar igonom hur bra det kommer bli att få hjälp. Det finns ingen återvändå längre, botten är nådd. Du inser det. Jag behöver inte lägga orden i munnen, utan du förstår själv hur det ska bli och du är med på det!

Du åker hem och vad händer....du ringer ett par timmar senare full. Jag blir galen, det finns inga ord för min besvikelse denna gång. Jag känner mig så jäv.....lurad. Jag hatar att svära men jag gör faktiskt det. Allt rinner över och jag hatar dig! För allt du gjort och all besvikelse som du gett mig genom åren. Jag hatar mig själv, som låter mig luras av dig...att jag inte bara lägger ner allt och låter dig falla själv. Strunta i att det kommer gå åt skogen och säga att du får skylla dig själv. Varför är det synd om alkoholisten? Han väljer, men det gör inte jag som anhörig och dotter. Jag har inte valt detta....

Det är konstigt det här med psykvården. När en person söker hjälp förnedstämdhet och självmordstankar, så kan läkaren döma ut på mindre än 10 min att patienten inte behöver läggas ner. Utan anser att personen klarar sig själv trots att dene lever ensam och ingen finns till hands nattetid.
Läkaren anser att det inte är akut! När är det aut då är det när man kommer in med en snara runt halsen? Först kan jag tänka mig at det tar emot att söka psykvården och när man sedan inser att man behöver hjälp, så får man ingen. Hur kommer det sig? Självklart beror det på ala nerdragningar och att det inte finns några resurser. Vi bor i ett land där man förväntas vara frisk. När vi inte längre är det och kan prestera något, så är vi ingentig värda.

Jag hejar bara på denna fantastiska politik, som räddar dem som ingenting mer behöver och sparkar på dem som redan ligger ner. Låga löner åt dem som hjälper andra och status till dem som tjänar åt Sverige. Men nen dag kanske du också blir sjuk eller arbetslös. Frågan är till vem vänder du dig då? Är det till mig?

Det är konstigt det här med mode och hur framförallt jag tänker kring det. Något som först blir på tapeten tycker jag oftast är fult, men så är det som man vänjer sig och acepterar. Man börjar till och med tycka att det är snyggt.
Varför är det  så? Behöver man vänja sig först eller hur är det egentligen? Man kanske är lättpåverka och vill följa strömmen och vara som alla andra.
Just nu letar jag chinos...fast jag egentligen är jeans typen...med allt för många klänningar. Skulle egentligen kunna säga att jag är beroende av klänningar.