Tankar idag

Jag sitter och letar efter mönster till vinpåsar, som jag tänkte att jag skulle sy till vår julmarknad. Det känns som det är enkelt att göra samtidigt, som det är snyggt. Tänker då om man vill ge bort en flaska vin eller glögg i present, så ser det lite trevligt ut.

Tanken med marknaden är att vi ska få in lite pengar till laget och vi ska sponsra med något. Upplevelsen blev efter planeringen igår att det blev mest tjejsaker. Men är det inte så att det är mest vi som går på marknader med våra barn. En fördom kanske, men jagar fortfarande tips på bra grejer att sälja.

Det kommer även bli försäljning av fika och korv. Någon form av aktivitet för barnen och kanske även en kör.

Nu kör vi vidare när det gäller träning, men känner mig lagom omotiverad idag. Har haft fullt upp på morgonen med att köpa fika till skogsutflykten till yngste och körde äldsta till skolan. När jag ändå var i farten, så tvättade jag bilen. Måste bara ner till affären och köpa frimärke och skicka iväg anställningspappret.

Hade tänkt träna direkt på morgonen annars, men nu blev det som Alfons Åberg säger ska bara......
Nu måste jag äta också innan jag går ner. Det får helt enkelt bli lite proteinpulver, så man orkar. Jag har tänkt lägga om mina matvanor, men har så svårt för detta. Problemet blir kanske då jag egentligen inte måste. Det handlar inte om viknedgång, utan prestation. Jag vill kunna prestera bättre och se lite yttre resultat. Då tror jag i daxläget att det bara är maten som kan göra skillnad.

Jag är nog ensam i Sverige ikväll som inte se på Zlatan och vet ni? Det bekommer mig inte alls. Alla får gärna prata om det och jag kan lugnt säga att jag stod över.

Munnen säger vad hjärtat är fullt av.

Ibland försäger vi oss, som det heter. Saker ”slipper ur” oss. Men våra ord kommer inte från ingenstans. Det är därför det är så viktigt vad vi väljer att stoppa i oss. Fyll hjärtat med goda ting och munnen kommer att sprida ett gott budskap.

Efter dessa dagar känner jag mig helt tom i huvudet. Har jobbat mitt pass och känner att nu behöver jag vara ledig. Det känns som denna ledighet var riktigt behövlig. Jag hann aldrig riktigt vila upp mig under helgen, då det var fullt av aktiviteter. När jag var yngre mådde jag dåligt om jag inte hade något att göra konstant, men nu längtar jag till lugnet och stillheten. Tänk att bara få vara någon dag!!

En kopp och koppla av.

Vi har pratat om husdjur hemma och ansvaret, som krävs. Yngsta sonen önskar sig en hund och sparar alla pengar, så han så småningom ska kunna köpa en. Men jag har sagt att det kräver mycket jobb och att jag först måste jobba i stan. Det kan vara kul i början, men en hund har man i många år och han ska gå ut i både regn och rusk.

Jag hade skälv hund som barn och är väl medveten om jobbet. Det går inte i mina ögon att lägga ansvar på barnen, utan som vuxen vara väl medveten om ansvaret och arbetet.

Ska jag ha en hund så ska jag ha en som det är ordning på, vilket innebär träning och tid. Frågan är när den kommer? Fram till dess får vi nöja oss med " Firren".

Vad var det då som gjorde att jag aldrig fixade skolan? Jag har funderat på det många gånger. Var det kanske så att jag var lite trögare än alla andra eller gav jag det aldrig en chans?
Jag minns knappt småskolan och den tiden. Det jag minns var att jag hade en fröken från 1-3: an som hette Margareta och en som hette Marianne. Den förstnämnda var gammal som gatan tyckte jag då. Men frågan är vad som är gammalt för en sjuåring?
I fyran fick jag en ny fröken som hette Birgitta. Jag vet inte om jag tyckte om henne eller inte. Jag hade egentligen inte bestämt mig för hur jag kände.

Jag brukade inte känna efter så mycket som barn och jag hade inte ofta någon åsikt. Utan brukade mest rycka på axlarna och inte veta när någon frågade mig. Det var enklast så för då svarade man inte fel.

Pappa brukade bli sur på mig då jag inte visste. Han ville ha svar av mig. Det dög inte att inte veta. Då svarade jag oftast som jag trodde att han ville att jag skulle svara. Det blev bäst så.

Jag har ibland tänkt på hur det skulle vara att leva om sitt liv. Vad skulle jag göra annorlunda? Det jag ångrar mest är att jag aldrig gick in för skolan. Vilket har satt många spår genom livet. Tänk vad enkelt det hade varit om man hade pluggat och försökt anstränga sig lite.

Jag hade tidigt sagt att jag inte kunde göra mer, eller orkade inte heller. Det känns inte som ni förstår hur de sista åren har varit. Hur mycket tid jag egentligen har lagt ner i både tanke och verksamhet. Missbruket har jag levt med i många år, men ni har inte förstått problemen som han har. Varför? Ni var ändå släkt med han och en del av hans förflutna.

Ville ni inte se eller var ni för upptagna med ert eget liv? Jag har senast för 1,5 år sedan slitit med att han skulle komma in på behandling. Jag bönade och bar att soc skulle förstå allvaret, men svaret var att han var inte i tillräckligt dåligt skick för att få LVM. Jag ville att ni skulle förstå, men jag insåg att det skulle inte bli så. Det blev min egen strid där det handlade om att överleva och må bra själv. När det inte finns någon hjälp att få utifrån, så börjar man förtränga. Förtränga att han fanns. Jag hade bestämt mig att nu får det vara nog för jag orkade inte mer. Det började ta på min egen kraft och familj, de tyckte att jag skulle släppa taget. Eller så farligt är det väl inte, han tar ett par öl ibland för han mår dåligt.

Men det var inte så, han förlorade jobbet, mig och sina barnbarn tack vare alkoholen. Dryckens rus var viktigare än oss. Det gick inte tävla mot den, utan vi var besegrade och det värsta var att ingen såg. Jag blev dottern som stack ifrån sin far, som blev ensam och drack. Men fallet var det att en av anledningarna var att jag orkade inte se längre. Jag ville inte att mina barn skulle behöva stöta på morfar i samhället och behöva skämmas inför sina kompisar.

Jag hatar drycken, som tog dig bort från oss, som gjorde att jag förlorade dig alldeles för tidigt. Den tog inte livet av dig, men det tog din hjärna och ditt minne. Nu minns du inget längre från det idag, då ditt korttidsminne är borta. Du tror att du ska kunna flytta hem, men du är fast på ett demensboende vid 60. Vad hände? Jag trodde att en dag skulle någon ringa mig och säga att du finns inte längre, att kroppen hade sagt ifrån. Jag väntade varje dag att snart kommer samtalet, där ditt liv är slut. Men i stället fick jag ett samtal från din syster, som berättade att du log på sjukhus. Du hade varit där i en månad, utan att man visste om några anhöriga.

Du lever du andas, men du kommer aldrig mer kunna bli en far eller morfar. Du lever fysiskt men ditt minne är borta. Du vet att vi finns men du minns inte när vi träffas. Jag andas och försöker orka. Jag tänker på den du var och försöker minnas de ljusa tiderna. När vi hade roligt ihop, när du var min far.

Nu sitter du i din lägenehet på hemmet inte ett ont anande om vad som sker runt omkring. Du frågade mig om jag skulle komma på farsdag, men jag sa att jag inte kunde. Ibland funderar jag på om jag gjorde rätt när jag lät dig stanna kvar i den stad du kom ifrån. Jag kanske skulle flyttat hem dig till mig, så det var lättare för mig och barnen att hälsa på. Men jag tänkte på dina systrar och övrig släkt. Att de skulle ha närma till dig. Jag kan alltid åka de 20 milen ner till dig. Jag anade att annars, så skulle jag vara den ända, som besökte dig. Ja det är klart min mamma och barnen med. Jag trodde det skulle bli bäst så.....

Åter till kärnfrågan, finns Gud och i så fall vilken Gud är den rätta?
Om Gud nu finns, så kan det väl ändå inte finnas flera gudar som är sanna? Det handlar om att försöka tänka logiskt i det ologiska. En sanning! Det finns bl ändå inte flera sanningar precis som vänster och höger är åt samma håll. Det kan visserligen leda till samma håll, men troligen kommer den ena vägen bli längre och kanske krokigare.
Skulle vi kunna jämföra det med tron. Man har valet att välja hur man ska leva sitt liv, men vi har fått ett rättesnöre.
Problemet kan bli få vi vill leva som vi vill. Vi vill inte att någon ska bestämma över våra huvuden, utan vi klarar oss bra. Skulle en gammal och antik bok leda våran väg. Hur dumt låter det inte egentligen?
Men tänk nu om det finns en sanning, en Gud, en tro och en ledstjärna. Jag har fått den i min hand men jag har valt bort den. Precis som ett barn som trotsar sina föräldrar. Ett barn som vill testa dina egna vingar och se om de bär. Det kommer ändå inte bli så att föräldrarna slutar älska sitt barn för att den tar avsteg. Kan det vara lika med Gud? Han ger mig möjligheten att välja. Jag är det trotsiga barnet, som vill bestämma och han sitter och tittar på. Men han försöker påminna mig ibland genom att återkomma på olika och underliga sätt.
Jag testar Gud, han måste bevisa för mig. Bevisa att han finns. Precis som med barnet som testar gränserna, hur långt kan jag gå innan mamma eller pappa blir arg?
Blir Gud arg på mig? Har jag svikit honom? Tänk om sista chansen har gått och jag tog aldrig den.