Missbrukarensdotter

Jag hade tidigt sagt att jag inte kunde göra mer, eller orkade inte heller. Det känns inte som ni förstår hur de sista åren har varit. Hur mycket tid jag egentligen har lagt ner i både tanke och verksamhet. Missbruket har jag levt med i många år, men ni har inte förstått problemen som han har. Varför? Ni var ändå släkt med han och en del av hans förflutna.

Ville ni inte se eller var ni för upptagna med ert eget liv? Jag har senast för 1,5 år sedan slitit med att han skulle komma in på behandling. Jag bönade och bar att soc skulle förstå allvaret, men svaret var att han var inte i tillräckligt dåligt skick för att få LVM. Jag ville att ni skulle förstå, men jag insåg att det skulle inte bli så. Det blev min egen strid där det handlade om att överleva och må bra själv. När det inte finns någon hjälp att få utifrån, så börjar man förtränga. Förtränga att han fanns. Jag hade bestämt mig att nu får det vara nog för jag orkade inte mer. Det började ta på min egen kraft och familj, de tyckte att jag skulle släppa taget. Eller så farligt är det väl inte, han tar ett par öl ibland för han mår dåligt.

Men det var inte så, han förlorade jobbet, mig och sina barnbarn tack vare alkoholen. Dryckens rus var viktigare än oss. Det gick inte tävla mot den, utan vi var besegrade och det värsta var att ingen såg. Jag blev dottern som stack ifrån sin far, som blev ensam och drack. Men fallet var det att en av anledningarna var att jag orkade inte se längre. Jag ville inte att mina barn skulle behöva stöta på morfar i samhället och behöva skämmas inför sina kompisar.

Jag hatar drycken, som tog dig bort från oss, som gjorde att jag förlorade dig alldeles för tidigt. Den tog inte livet av dig, men det tog din hjärna och ditt minne. Nu minns du inget längre från det idag, då ditt korttidsminne är borta. Du tror att du ska kunna flytta hem, men du är fast på ett demensboende vid 60. Vad hände? Jag trodde att en dag skulle någon ringa mig och säga att du finns inte längre, att kroppen hade sagt ifrån. Jag väntade varje dag att snart kommer samtalet, där ditt liv är slut. Men i stället fick jag ett samtal från din syster, som berättade att du log på sjukhus. Du hade varit där i en månad, utan att man visste om några anhöriga.

Du lever du andas, men du kommer aldrig mer kunna bli en far eller morfar. Du lever fysiskt men ditt minne är borta. Du vet att vi finns men du minns inte när vi träffas. Jag andas och försöker orka. Jag tänker på den du var och försöker minnas de ljusa tiderna. När vi hade roligt ihop, när du var min far.

Nu sitter du i din lägenehet på hemmet inte ett ont anande om vad som sker runt omkring. Du frågade mig om jag skulle komma på farsdag, men jag sa att jag inte kunde. Ibland funderar jag på om jag gjorde rätt när jag lät dig stanna kvar i den stad du kom ifrån. Jag kanske skulle flyttat hem dig till mig, så det var lättare för mig och barnen att hälsa på. Men jag tänkte på dina systrar och övrig släkt. Att de skulle ha närma till dig. Jag kan alltid åka de 20 milen ner till dig. Jag anade att annars, så skulle jag vara den ända, som besökte dig. Ja det är klart min mamma och barnen med. Jag trodde det skulle bli bäst så.....

 


Maskrosbarn

Idag fick jag samtalet som jag väntat på. Eller väntat på är fel val av ord, men ni förstår då jag berättar. Faster berättar att min far är på sjukhuset. Faktum är att jag inte pratat med han på över ett år. Det låter nog konstigt för de flesta, men jag gjorde ett val då jag inte orkade längre. Då kraften tog slut och jag insåg att jag inte kunde hjälpa, utan det handlade om hans vilja att få hjälp. Min far är alkoholist! Orden är fortfarande svåra att säga även att jag insett detta för många år sedan.
Att leva som anhörig till en missbrukare är allt svårare än man tror. Det finns inget större ego. Jag har blivit arg så många gånger, jag har bönat och jag har bett, jag har hatat och jag har skrikit. Men inget har hjälpt. Jo kanske för stunden som en form av konstgjord andning så har han varit flytande. Jag öppnade mitt hem när sjukvården stängde. Jag körde många mil för att kontrollera tillståndet och jag hjälpte till med att få räkningarna inskickade då de var försenade och vräkning var nära. Men jag ville aldrig att du skulle flytta till min stad. Detta var ju en av anledningarna till att jag flyttade. Det gick bra att sköta allt på avstånd, då blev det inte så jobbigt. Men för ett år sedan sa jag stopp. Du lovade att lägga in dig på behandling frivilligt. Jag försökte få i dig på papper men soc tyckte inte att du var i tillräckligt dåligt skick. När du insåg valmöjligheten, så valde du flaskan. Du skulle aldrig sluta dricka . Jag sa farväl och att nu orkar jag inte mer. Den dagen du vill ha hjälp att sluta så kan du höra av dig. Annars kan det kvitta.
 Men det tog ett år att rasa totalt och nu är det gjort. Inget blir som förr och det som fixat detta är alkoholen och du. Hur kunde du välja den framför oss och dig själv. Du vet inte ens mitt nummer och att vi inte haft kontakt. På sjukhuset fick de inte fram någon anhörig första tiden och tydligen har du snart legat inne en månad. Planen är ett kortidsboende för du klarar dig inte själv. Vilket liv du valde! Jag hatar alkoholen och hur vi förskönar dess konsekvenser. Det händer inte mig och alla andra är värre, så sa även du. Det var inte över en natt du blev missbrukare utan det började i det lilla. Jag skulle vilja berätta och varna men ingen vill höra på mig. Jag är tjatig och tråkig, men jag har sett alkoholens helvete och vet vad som kan hända. Min önskan är att fler kunde ta avstånd och inse i tid. Tänk om ni kunde lyssna på min berättelse och ta avstånd!
I stället tar man in alkoholen till de ställen de inte alls hör hemma. Ett exempel är kyrkan! Varför vill man dricka och bedöva sig om man är frälst. Blir man då inte uppfylld av annat och vill bli en förebild för världen.
-Nej i stället tar man in världens skit och helvete in i kyrkan, man vill passa in övriga för det är svårt att vara kristen. Man blir lite av en tönt som tror på något som inte går bevisas på mänskligt vis. Jag steg själv bort från kyrkan och Gud. Jag gjorde som Paulus förnekade Jesus och vågade inte stå upp för min tro. Jag minns det som igår, men det var 2005 när jag började en ny utbildning. Det högg som en kniv i brösten och jag visste att jag gjorde fel, men ändå hade jag inte förmåga att säga. Ja jag tror och jag har upplevt saker som inte går förnekas.
Det konstiga är att jag sitter här just idag och skriver om tro på min blogg, som i stort varit nerlagd den sista tiden. Varför, vem kallar mig till det? Enkelt säger de troende Gud, så klart. Men vad vill han mig efter att jag svikit lämnat och förnekat?
Det var inte svårt att lämna kyrkan, men destå svårare att komma tillbaka. Frågan är om detta ska vara min väg tillbaka. Att jag ska göra det, som jag en gång lämnade och förstå att det inte alltid är så lätt. Det går smidigt att dömma andra, men destå svårare at se sina egna fel och brister. Nu väntar jag på ett tecken, så kommer jag tillbaka. 


         


Anhörig griper in

Anhörig får ta tag i problemet och städa upp skiten. Fixa dona och ordna, så allt är på fötter igen. Finnas till hands och försöka efter konstens alla regler ta emot ångesten som kommer. Men med lite sömn och mat, så blir det bättre. Ekonomin ordnar socialen med, så vräkning inte blir ett faktum. Det börjar lätta och vi pratar igonom hur bra det kommer bli att få hjälp. Det finns ingen återvändå längre, botten är nådd. Du inser det. Jag behöver inte lägga orden i munnen, utan du förstår själv hur det ska bli och du är med på det!

Du åker hem och vad händer....du ringer ett par timmar senare full. Jag blir galen, det finns inga ord för min besvikelse denna gång. Jag känner mig så jäv.....lurad. Jag hatar att svära men jag gör faktiskt det. Allt rinner över och jag hatar dig! För allt du gjort och all besvikelse som du gett mig genom åren. Jag hatar mig själv, som låter mig luras av dig...att jag inte bara lägger ner allt och låter dig falla själv. Strunta i att det kommer gå åt skogen och säga att du får skylla dig själv. Varför är det synd om alkoholisten? Han väljer, men det gör inte jag som anhörig och dotter. Jag har inte valt detta....


Man måste vara frisk för att få lov att vara sjuk!

Kommer återigen fram til att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk. Man måste kämpa för att få den vård man förtjänar och är du inte stark nog, så får du ingen hjälp. Är det då så att den som skriker mest år mest hjälp? Men om vi då vänder på det, så borde väl den klara sig bäst eftersom denne orkar skrika eller?

Har ännu en gång tagit tag i dina problem (vet inte vilken gång i ordningen) och försöker få någon rättsida på problemen. Du säger att du vill ha hjälp och kommit till insikt, men nu ska du förklara vilken hjälp du behöver och hur lätt är det på en skala från 1-10. När man i flera år har förnekat sina problem? Vem kan från en dag till en annan beskriva och förklara vilken vård man behöver. Att se en människa förfalla är otroligt jobbigt och man vill skrika och slå in vettet i huvudet. Menhar efter många år insett att det går inte. Man kan inte förändra en människa som inte vill. Utan man måste vänta in. Ibland tror jag att uppvaknandet kan gå relativt snabbt, men för en del, så måste allt rasa. Det är snart bara spillror kvar och nu ber du om hjälp. Men menar du allvar denna gången? Jag har svårt att tro på det, men hoppet är det sista jag har..Jag vill tro att du vill och nu kastar jag mig återigen in i denna karusell och skriker för din skull. Ja vem är jag om inte en anhörig till en alkoholist. Men för mig är du något mer..och jag blir så arg att du ska förstöra ditt liv!



Sveket för mig

Hur ser du på ditt liv. Är det du som lever eller är det världen, som lever runt dig. Du säger att du mår dåligt pga de yttre faktorena, som drabbar dig. Du är nere för du känner dig övergiven, men du har tappat insikten då det gäller dig själv. Du har glömt att det var du som valde ditt liv. Jag har men allt jag förmår försökt hjälpa dig, utan resultat. Du vaknade upp och försökte skärpa dig. Jag ställde ett krav, om du inte slutar så har du inte mig längre. Du var inte välkommen, så länge du blundade för ditt levende. Du tog emot en behandling och du började leva upp och jag trodde du var förändrad.

Men du släppte aldrig taget helt, utan du lät alkoholen ta över igen. Den var viktigare än jag, din egen dotter. Du kunde inte se en framtid, utan att någonsin mer ta ett glas. Ett glas av den dryck, som har förstört ditt  liv. Flaskan som sakta men säkert har fört oss bort från varandra. Den som skapat osäkerheten och tron hos mig. Jag har förlänge sedan slutat hoppas på att det ska bli bra, utan tror att det blir Slutet på ditt liv...

Ibland har jag hoppats och önskat att du var en människa jag inte behövde bry mig om. Men så är inte fallet, även att jag är vuxen idag. Jag har lärt mig att leva i denna vetskap, även att det tog många år att förstå. Många år innan jag vågade erkänna hur det står till i perioder. Att sluta ta på mig skulden och skämmas, utan se det som att jag är en egen individ, som inte kan ta det ansvaret. Om jag försöker dra mig till mines, så vet jag inte hur många gånger vi försökt hjälpa dig. Ja den hjälp, som för stunden fått dig ur rännstenensgrund. Du säger att du inte har några problem, utan det är snarare alla andra. Ja det är sant att jag har haft problem och en av dem är oron över dig. En oro, som ofta gnager i mitt liv, även om jag försöker förtränga. För jag vet att det ligger utanför min makt att förändra. För ska förändring ske, så måste den börja hos dig.

Ibland har jag funderat över vad som skulle behöva hända föratt du ska vakna upp. För att du ska inse, vad alkoholen gör med ditt liv. Du har fått varningar från jobbet, varit på behandling två gånger, deltagit i eftervårdskontrakt och fixat det. Men sedan händer något, du har inte längre den kontrollen som du behöver. Utan låter flaskan återigen komma smygande in i ditt liv. Det är jobbigt att se, men vad ska man göra när du inte inser bekymret. Du tror du kan lura mig, men jag vet och hör. Jag hör såväl när du bara tagit en öl, men jag säger inget. Orkar väl inte längre, utan låter dig tro att jag inget begriper.

Det finns två diken i denna historia och det är så att när du är bra, så är du verkligen jättebra. Du finns till hands och lyssnar och ställer upp. Det finns inte många, som är så bra som du då. Men sen kommer perioderna, då du dricker i dagar till och med veckor. Du stannar hemma från jobbet och skyller på diverse krämpor. Jag kan inte förstå att de inget begriper, men det är väl så att de ser dig som den du egentligen är. Eller är de kanske konflikträdda och blundar istället för att konfrontera dig. Jag har själv satt dit dig flera gånger på jobbet inte för att vara elak, utan helt enkelt för att få dig att inse att du behöver hjälp!

Men nu är jag återigen handlingsförlamad, men kanske lite lättare nu. Eftersom vi bor en bra bit ifrån varandra, jag behöver inte stöta på dig i samhället. Jag behöver eller kan inte åka förbi och smyga på dig. Ta den extra rundan bara för att se om du är hemma eller se om du åkt til jobbet. Det blir som något slags invant mönster, som sker utan att man tänker på det. Jag försöker fundera ut då jag först upptäckte att du hade problem eller insåg allvaret i det hela. När började det egentligen eller har det alltid varit, men blivit värre med åren. Jag vet faktiskt inte.

Jag minns ett senarie eller två extra starkt, båda gångerna blev du knivskuren. Det var nog tio år mellan gångerna, men det såg ut på ungefär samma sätt. Det handlade om ett personrån i stan, du var full och blev hotad, skuren, slagen och fick åka till sjukhuset. Sista gången var för 3 eller 4 årsedan, du ringde mig och var full och frågade om jag kunde komma och hämta dig. Men jag sa -nej! Jag hade lovat mig själv att inte hjälpa till då det gällde ditt drickande. Hade du tagit dig till stan, du kunde du ta dig hem!
Du ringde mig dan efter och berättade att du var på sjukhuset. Du berättade vad som hänt och jag kom. Det var ingen vacker syn jag såg. Du var skuren och sönderslagen i ansiktet och tänderna bortslagna. Vilket ångest jag fick, tänk om jag hade åkt och hämtat, då hade det inte hänt. Samtidigt tänkte jag att detta kanske skulle bli en läxa eller uppvaknade. Du kanske skulle inse att det var dax att lägga av. Men så blev inte fallet, inte denna gången heller. Det var väl inte tillräckligt, motboken var väl inte full.

En förändring sker inte tack vare detta, utan något annat måste till. Men vad det är min fråga? Inga behandlingar i världen kan komma till rätta med problem, som inte existerar. Hur ser du på det du har när du är nykter och vad du förlorar då du dricker. Vad är viktigast för dig? Jag funderar lite över i vilken bubla du lever, en värld full av lögner och påhitt. Det är väl lite som man säger "kaka söker maka", du hittar dina vänner. De med andra normer och värderingar än jag. De som inte ser drickandet som ett problem, utan ett sett att stressa av. Somliga väljer att medicinera sig då man mår dåligt andra dricker alkohol.

Hur blir det då man väljer att avstå? Ja man förlorar endel av ens bästa vänner. För det är klart att det är vänner, som ställer upp i "vått och torrt". Har man inget dricka, så är det klart de bjuder. De kan även gå till systemet och köpa ett par flaskor om man inte är i fas att gå dit själv. Det är vänner det, de som aldrig sviker!
Jag blir arg, då jag tänker på det. Varför hjälper de dig? Kan de inte sköta sig själva. Ser de inte att detta kommer bli ditt fall. Ibland kan jag känna en sådan fruktansvärd ilska och lägga över problemen på dem. Om du hade haft bättre vänner, så hade allt sett annorlunda ut. De hade sett problemet och försökt hjälpa istället. Funderar lite över vad det beror på. Kan det vara så att de vill inte vara ensamma i sina problem, utan vill ha med dig på banan. De vill inte att du ska lyckas, eftersom inte de gör det. Du blir som ett med dem och jämnför dig med dem. De blir dina referensramar och du ser inte utanför dem. Vet ibland då du lyst upp och berättat om någon ny bekantskap och sagt att de  är så bra på ditt eller datt. Men av någon konstig annledning, så kommer det snart fram vad som är ert gemensamma intresse är, om inte alkoholen. Funderar över varför du nedvärderar dig så, du som egentligen skulle kunna få ett bra umgänge. Du är social och trevlig, har många intressen, så varför väljer du detta?

Min bakgrund har satt sina spår, spåren som aldrig suddas ut. De läker inte ut av sig själva, men jag lever med kunskapen och insikten idag. Men det är inte alla som förstår, då jag väljer att säga nej. Jag vill inte att mina barn ska uppleva fester, men säger jag det så anses jag larvig. För det är skillad, de har ju kontroll. Ja just det, de har kontroll. Men det har väl alla till en början, men hur många fester har inte under årenslopp urartat på olika sett. Jag förstår inte varför jag måste sitta inne med så många argument för att barnens ska slippe se. Ibland kan jag känna att jag hatar nyårsafton och midsommarafton. För med vem ska jag fira? Antingen är det att vara själva annars är det fest. Sen är det för barnens skull man firar, varför kan då inte fler än jag tänka nyktert. Jag blir så trött på dessa tillställningar. Jag ska vara någon slags stöttepelare, som ska hålla ihop allt, men ingen följer med mig på tåget. Jag börjar bli trött på att dra lasset, orken börjar ta slut och energin på det jag tror är rätt får jag inte mycket respons på. - Nej jag överreagerar heter det. Men gör jag verkligen det, då jag har sett hur det kan gå och hur ledsen man kan bli.

Blev så ledsen idag kunde inte hålla tårarna borta. Egentligen vet jag inte varför jag känner såhär, men ibland blir allt bara fel. Jag vill kunna träffa vänner utan att det ska serveras vin, accepterar de inte min ståndpunkt så kan det vara. Är vi vänner så kan vi umgås ändå. Jag trodde det hade skett en förändring, jag trodde vi hade ett gemensam beslut. Men så var det visst inte, utan tiderna förändras och inte alltid till det bättre. Då får man höran att det är väl bättre att ta ett glas ibland än att vara som en tjurkärring. Men varför blir jag det, ja just av den anledningen att glasen kommer fram. Jag har börjat tappa tron på mänskligheten och på detta dubbelspel. Stå för det då och gör det fullt ut, att du struntar i mig och vad jag tycker. Att jag egentligen inte är värd något och att du inte bryr dig. Försök inte säga en sak och göra en annan, den ända du lurar är dig själv.



Du ringde mig i dagarna och berättade att det hade blivit förändringar på jobbet. Din tjänst behövdes inte längre, utan skulle tillsättas av en mer utbildad. Det hade blivit så mer och mer att de gamla skulle bort och unga flickor skulle in. Du var jättearg och förstod inte att de kunde göra så efter 40 år.

Jag teg, vad skulle jag egentligen säga. Om jag inte skulle säga sanningen, jag visste ju den. Det var inte alls som du sa till mig, utan du hade fått dina varningar. Men du lyssnade inte, egentligen varför skulle du lyssna? Du hade fått flera varningar innan, men inget hade hänt. Du hade haft dina sjukskrivningar, men sedan kommit tillbaka till jobbet och allt var som vanligt. Ingen kunde konfrontera dig för du har talets gåva och kan övertyga de flesta. Det har jag fått erfrara genom åren och jag vet fortfarande inte vad som är sant eller falskt. Men faktum är att genom åren har lögnerna blivit fler och du har börjat få svårare att få ihop sanningen. Jag tror egentligen inta att det har någon betydelse om jag säger att jag vet sanningen eller inte. För jag tror ändå att du lever i din värld och din verklighet. Vilket inte stämmer med övriga världen. Samtidigt som jag känner att detta var inte mer än rätt, så tycker jag synd om dig. För jag tror inte att du egentligen är medveten om att du har ställt till det för dig själv. Det är ingen annan. Skillnaden denna gång var att det inte längre gick. De tröttnade på dina bortförklaringar.


Nu är vi tillbaka till rännstenen, det är katastrof. Egentligen har det aldrig varit värre. Jag har ont i magen jag vet inte vad jag ska göra. Vad kan jag egentligen göra? Jag blir arg, då jag känner denna maktlöshet och jag känner hur ilskan kommer. Men samtidigt blir jag så ledsen, jag tänker på allt du har gjort för mig och hur bra du egentligen är. Jag kan inte lämna dig så här, utan jag måste ännu en gång ingripa. Jag går emot vad jag tidigare har sagt att nu får du klara dig själv. Det är trots allt en sjukdom säger de, även att jag ibland kan känna att man satt sig i situationen själv.

RSS 2.0