Tankar idag

Idag var ingen rolig dag att åka till jobbet. Det var sådär motigt som det bara kan vara när man börjar ifrågasätta sitt yrkesval. Varför valde jag detta? Men gjorde jag det egentligen eller var det kanske av ren slump som jag hamnade här? Frågorna kan bli hur många som helst, men sedan ska man bara vara nöjd och glad. För det är så vi är uppfostrade, man är lyckligt lottad om man har ett jobb i detta arbetlösa land. Där var och varannan är utan jobb och fast inkomst.

Människor som är helt kapabla att utföra ett jobb får inte chansen. Eftersom det finns ingen plats för dem! Men det kostiga är att när jag kommer till mitt jobb, så fattas det människor. Det finns inga vikarier att tillgå, utan vi ska jobba utan tillräckligt med personal. Hur går denna ekvation ihop? Kan någon förklara det för mig, så vore jag innerligt tacksam!

Det finns arbetslösa och det finns jobb, men varför kan då inte ett plus ett bli 2.....

Kom på att snart är det faktiskt jul och jag har knappt tänkt på det innan. Den högtid, som var viktigast för mig då jag var barn. Allt skulle vara perfekt och som det alltid var, inga förändringar var tillåtna.

Dagen före julafton fick vi barnbarn hjälpa mormor att klä granen. Det fick absolut inte ske tidigare. Granen kläddes med hemma gjorda karameller och kristyr och en och annan kula. Kan väl se det som en gammaldags variant. Hemma hos osss hade vi redan klätt granen det gjorde vi tidigare och då var det viktigt at tomten och änglarna satt i toppen. På den tiden var det inte tal om någon plastgran, det fanns inte på världskartan. Inne på mit rum hade jag alltid enbuske, som jag klädde själv oftast utan ljus.

Julafton firade vi alltid hos våran mormor. Där samlades vi alla i släkten och åt gröt, med mandel i. Godis som var hembakat och julmat. Men egentligen var det inte så viktigt det här med maten, utan det viktigaste var Tomten.
Men vilken tid det tog varje år, varför kunde han inte komma före Kalle något endaste år? Men så var det bara allt skulle ske i sin ordning.

Julen är för barnen, därför vill jag slå et extra slag för de utsata barnen. De som lever med föräldrar som ser julen som festernas högtid. Där det viktiga är julsnappsen. Hur är det möjligt, jag blir bara så arg!!
Nej dagens ord riktas med starka bokstäver....JULEN ÄR BARNENS TID, VAR NYKTER

Frågan jag ställer mig är vem är jag? Ja vem är jag egentligen i denna värld om inte ett löv för vinden. Jag följer då vinden rycker tag i mig även om jag försöker streta emot till en början så ger jag upp. Jag är den jag är försöker jag säga, jag påverkas inte av övriga människor. Men när jag ser på mig själv, så är jag som alla andra inte bättre på något sätt.

Jag kunde inte stå emot längre, utan föll in i samhälletsnormer. Jag blev en i högen även om jag inte ville. Det var inte mitt mål och mening, men så blev det. Nu sitter jag och ser på min önskelista och funderar på vad jag ska köpa här näst. För vad blir man inte lycklig av om inte saker!!

Men säg den lycka som varar för evigt? Det kanske är så att man ska förlora något för att inse hur bra man har det. Vem är jag som bara har förmåga att klaga och gnälla på allt. Vem har givit mig den rätten?

Hemma igen efter en intensiv dag. Dagen började med att följa barnen till skolan, sen slank jag in på gymmet och körde veckans andra styrkepass. Om man får gnälla lite, så känns det i benen, men det är sånt man får räkna med. Sen var det dax att hämta barnen, fixa lite middag och sen stack jag och lillkillen till badhuset.

När vi ändå var i stan, så tänkte jag att det var lika bra att passa på att kolla in avslutningskläder. Men vi hittade inget som passade, trots av vi gick igenom fyra butiker. Jag blir bara så trött på alla prinsessklännigar till alla tjejer. Det finns ju hundratal att välja mellan och sen tittar man på kill avdelningen och där finns knappt inget. Men hur tänker man? Killar har inga fin kläder eller? Jo det är klart vi tar hem ett gäng rutiga byxor för det är modernt. Men om man nu inte tycker om rutiga byxor, vad ska man ha då? Jeans eller mjukisbyxor eller?

Nej jag blir trött, fram med mer roliga kläder till killar!!!

Känner ibland att antingen är allt svart eller vitt, allt eller inget. Det är svårt att hitta den där balansen, där lite är ok men förmycketär det inte. Därför är det bättre att låta bli helt och håller. Man vet inte hur man ska förhålla sig på balansbrädan för när övervikten kommer är det svårt att snabbt backa tillbaka. Det är egentligen inte förrän efteråt man märker att jämnvikten försvann.

Vi prövar vägar, utan egentligen veta att detta är rätt för oss eller inte. En form av magkänsla går vi på, men det är svårt att sätta ord på den. För var är egentligen "magkänsla"? Det känns liksom i magen om det är fel och en oro blossar upp. Men denna oron kan även komma på grund av osäkerhet. Vi vet inte vad som ska hända och detta kanske är nytt för oss. Jag kommer på mig många gånger att jag använder mig av just magkänslan. Jag känner av om detta är rätt för mig eller inte. Något som ibland kan göra att jag tar väldigt snabba beslut. Jag känner på mig att detta är inte rätt för mig. Det kan handla om en uppgift som ska utföras eller en person, som jag får svårt att lita på.

Jag tror också att detta med att gå på känsla ökar med åldern. När man är ung, så följer man bara strömmen, utan att egentligen känna efter. Man träffar och umgås med mycket människor och är inte så kritisk mot dem. Man släpper in folk på livet på ett helt annat sätt än vad man gör då man blir äldre. Är det då så att behovet av umgänge minskar eller väljer man vänner mer omsorgsfullt? Eller är det så att man sätter upp en slags mur och försvarar sig med att jag har inga behov av nya bekantar för jag har redan mina vänner. Kan det vara så att man är så rädd för att bli sviken och sårad, så man väljer att inte släppa människor in på livet längre.

Om jag nu försöker ransaka mig själv, så tror jag att det kan vara en kombination. Man väljer mer omsorgsfullt på grund av att man just gott på sina törnar. Man märker fortare om människor drar mer energi ur en än de ger. Då väljer man helt enkelt bort dem. Jag tror att det kan vara viktigt att städa bland sina relationer och se vad de ger och vad de tar. Är det en negativ relation, så ska man nog försöka lägga den åt sidan. När jag nu tänker relation, så tänker jag inte i förhållande, utan alla i ens närhet.

Jag tror att man ibalnd behöver vara lite snällare mot sig själv. Att se till sina egna behov och inte bara vad andra förväntar sig av än.

Ibland får man höra om man är nöjd med sitt jobb. Vadå nöjd? Hur skulle det se ut om man bara gick omkring och gjorde det man ville och var nöjd med. Om jag fick min lön och var hemma, så skulle jag säga
-Ja tack!
Annars vore jag dum. För i min värld, så har jag inget behov av att gå till ett arbete för att känna mig behövd och efterfrågad. Jag skulle utan problem kunna få den känslan ändå, utav andra positiva människor. Som inte har ett behov av att "bossa" och styra.

Ibland när man pratar med andra kollegor, så nöjer de sig inte med ett jobb, utan de har flera stycken. Men allvarligt talat, har de inget liv? De vet helt enkelt inte vad de ska göra då de är lediga. Sen känner de sig rastlösa med och tycker vi har för mycket ledigt. Men frågan är egentligen om det inte är så att de har för dyra levnadskostnader? För vem skulle jobba bara för man inte har något annat att göra? Ja inte skulle jag göra det.

Jag arbetar för att få ihop mina räkningar varje månad och förhoppningsvis blir det en slant över. Om du frågar mig igen om det är skoj, så kan jag ärligt säga nej. Men det är något man bör göra för att klara sig i dagens samhälle. För vi odlar inte våra egna potatisar och driver byteshandel i sverige, utan vi får vackert gå till vårat jobb, så får vi vår lön den 25:e varje månad. År ut och år in, sånt är livet!!!
Skoj eller inte!!