Sveket för mig
Men du släppte aldrig taget helt, utan du lät alkoholen ta över igen. Den var viktigare än jag, din egen dotter. Du kunde inte se en framtid, utan att någonsin mer ta ett glas. Ett glas av den dryck, som har förstört ditt liv. Flaskan som sakta men säkert har fört oss bort från varandra. Den som skapat osäkerheten och tron hos mig. Jag har förlänge sedan slutat hoppas på att det ska bli bra, utan tror att det blir Slutet på ditt liv...
Ibland har jag hoppats och önskat att du var en människa jag inte behövde bry mig om. Men så är inte fallet, även att jag är vuxen idag. Jag har lärt mig att leva i denna vetskap, även att det tog många år att förstå. Många år innan jag vågade erkänna hur det står till i perioder. Att sluta ta på mig skulden och skämmas, utan se det som att jag är en egen individ, som inte kan ta det ansvaret. Om jag försöker dra mig till mines, så vet jag inte hur många gånger vi försökt hjälpa dig. Ja den hjälp, som för stunden fått dig ur rännstenensgrund. Du säger att du inte har några problem, utan det är snarare alla andra. Ja det är sant att jag har haft problem och en av dem är oron över dig. En oro, som ofta gnager i mitt liv, även om jag försöker förtränga. För jag vet att det ligger utanför min makt att förändra. För ska förändring ske, så måste den börja hos dig.
Ibland har jag funderat över vad som skulle behöva hända föratt du ska vakna upp. För att du ska inse, vad alkoholen gör med ditt liv. Du har fått varningar från jobbet, varit på behandling två gånger, deltagit i eftervårdskontrakt och fixat det. Men sedan händer något, du har inte längre den kontrollen som du behöver. Utan låter flaskan återigen komma smygande in i ditt liv. Det är jobbigt att se, men vad ska man göra när du inte inser bekymret. Du tror du kan lura mig, men jag vet och hör. Jag hör såväl när du bara tagit en öl, men jag säger inget. Orkar väl inte längre, utan låter dig tro att jag inget begriper.
Det finns två diken i denna historia och det är så att när du är bra, så är du verkligen jättebra. Du finns till hands och lyssnar och ställer upp. Det finns inte många, som är så bra som du då. Men sen kommer perioderna, då du dricker i dagar till och med veckor. Du stannar hemma från jobbet och skyller på diverse krämpor. Jag kan inte förstå att de inget begriper, men det är väl så att de ser dig som den du egentligen är. Eller är de kanske konflikträdda och blundar istället för att konfrontera dig. Jag har själv satt dit dig flera gånger på jobbet inte för att vara elak, utan helt enkelt för att få dig att inse att du behöver hjälp!
Men nu är jag återigen handlingsförlamad, men kanske lite lättare nu. Eftersom vi bor en bra bit ifrån varandra, jag behöver inte stöta på dig i samhället. Jag behöver eller kan inte åka förbi och smyga på dig. Ta den extra rundan bara för att se om du är hemma eller se om du åkt til jobbet. Det blir som något slags invant mönster, som sker utan att man tänker på det. Jag försöker fundera ut då jag först upptäckte att du hade problem eller insåg allvaret i det hela. När började det egentligen eller har det alltid varit, men blivit värre med åren. Jag vet faktiskt inte.
Jag minns ett senarie eller två extra starkt, båda gångerna blev du knivskuren. Det var nog tio år mellan gångerna, men det såg ut på ungefär samma sätt. Det handlade om ett personrån i stan, du var full och blev hotad, skuren, slagen och fick åka till sjukhuset. Sista gången var för 3 eller 4 årsedan, du ringde mig och var full och frågade om jag kunde komma och hämta dig. Men jag sa -nej! Jag hade lovat mig själv att inte hjälpa till då det gällde ditt drickande. Hade du tagit dig till stan, du kunde du ta dig hem!
Du ringde mig dan efter och berättade att du var på sjukhuset. Du berättade vad som hänt och jag kom. Det var ingen vacker syn jag såg. Du var skuren och sönderslagen i ansiktet och tänderna bortslagna. Vilket ångest jag fick, tänk om jag hade åkt och hämtat, då hade det inte hänt. Samtidigt tänkte jag att detta kanske skulle bli en läxa eller uppvaknade. Du kanske skulle inse att det var dax att lägga av. Men så blev inte fallet, inte denna gången heller. Det var väl inte tillräckligt, motboken var väl inte full.
En förändring sker inte tack vare detta, utan något annat måste till. Men vad det är min fråga? Inga behandlingar i världen kan komma till rätta med problem, som inte existerar. Hur ser du på det du har när du är nykter och vad du förlorar då du dricker. Vad är viktigast för dig? Jag funderar lite över i vilken bubla du lever, en värld full av lögner och påhitt. Det är väl lite som man säger "kaka söker maka", du hittar dina vänner. De med andra normer och värderingar än jag. De som inte ser drickandet som ett problem, utan ett sett att stressa av. Somliga väljer att medicinera sig då man mår dåligt andra dricker alkohol.
Hur blir det då man väljer att avstå? Ja man förlorar endel av ens bästa vänner. För det är klart att det är vänner, som ställer upp i "vått och torrt". Har man inget dricka, så är det klart de bjuder. De kan även gå till systemet och köpa ett par flaskor om man inte är i fas att gå dit själv. Det är vänner det, de som aldrig sviker!
Jag blir arg, då jag tänker på det. Varför hjälper de dig? Kan de inte sköta sig själva. Ser de inte att detta kommer bli ditt fall. Ibland kan jag känna en sådan fruktansvärd ilska och lägga över problemen på dem. Om du hade haft bättre vänner, så hade allt sett annorlunda ut. De hade sett problemet och försökt hjälpa istället. Funderar lite över vad det beror på. Kan det vara så att de vill inte vara ensamma i sina problem, utan vill ha med dig på banan. De vill inte att du ska lyckas, eftersom inte de gör det. Du blir som ett med dem och jämnför dig med dem. De blir dina referensramar och du ser inte utanför dem. Vet ibland då du lyst upp och berättat om någon ny bekantskap och sagt att de är så bra på ditt eller datt. Men av någon konstig annledning, så kommer det snart fram vad som är ert gemensamma intresse är, om inte alkoholen. Funderar över varför du nedvärderar dig så, du som egentligen skulle kunna få ett bra umgänge. Du är social och trevlig, har många intressen, så varför väljer du detta?
Min bakgrund har satt sina spår, spåren som aldrig suddas ut. De läker inte ut av sig själva, men jag lever med kunskapen och insikten idag. Men det är inte alla som förstår, då jag väljer att säga nej. Jag vill inte att mina barn ska uppleva fester, men säger jag det så anses jag larvig. För det är skillad, de har ju kontroll. Ja just det, de har kontroll. Men det har väl alla till en början, men hur många fester har inte under årenslopp urartat på olika sett. Jag förstår inte varför jag måste sitta inne med så många argument för att barnens ska slippe se. Ibland kan jag känna att jag hatar nyårsafton och midsommarafton. För med vem ska jag fira? Antingen är det att vara själva annars är det fest. Sen är det för barnens skull man firar, varför kan då inte fler än jag tänka nyktert. Jag blir så trött på dessa tillställningar. Jag ska vara någon slags stöttepelare, som ska hålla ihop allt, men ingen följer med mig på tåget. Jag börjar bli trött på att dra lasset, orken börjar ta slut och energin på det jag tror är rätt får jag inte mycket respons på. - Nej jag överreagerar heter det. Men gör jag verkligen det, då jag har sett hur det kan gå och hur ledsen man kan bli.
Blev så ledsen idag kunde inte hålla tårarna borta. Egentligen vet jag inte varför jag känner såhär, men ibland blir allt bara fel. Jag vill kunna träffa vänner utan att det ska serveras vin, accepterar de inte min ståndpunkt så kan det vara. Är vi vänner så kan vi umgås ändå. Jag trodde det hade skett en förändring, jag trodde vi hade ett gemensam beslut. Men så var det visst inte, utan tiderna förändras och inte alltid till det bättre. Då får man höran att det är väl bättre att ta ett glas ibland än att vara som en tjurkärring. Men varför blir jag det, ja just av den anledningen att glasen kommer fram. Jag har börjat tappa tron på mänskligheten och på detta dubbelspel. Stå för det då och gör det fullt ut, att du struntar i mig och vad jag tycker. Att jag egentligen inte är värd något och att du inte bryr dig. Försök inte säga en sak och göra en annan, den ända du lurar är dig själv.
Du ringde mig i dagarna och berättade att det hade blivit förändringar på jobbet. Din tjänst behövdes inte längre, utan skulle tillsättas av en mer utbildad. Det hade blivit så mer och mer att de gamla skulle bort och unga flickor skulle in. Du var jättearg och förstod inte att de kunde göra så efter 40 år.
Jag teg, vad skulle jag egentligen säga. Om jag inte skulle säga sanningen, jag visste ju den. Det var inte alls som du sa till mig, utan du hade fått dina varningar. Men du lyssnade inte, egentligen varför skulle du lyssna? Du hade fått flera varningar innan, men inget hade hänt. Du hade haft dina sjukskrivningar, men sedan kommit tillbaka till jobbet och allt var som vanligt. Ingen kunde konfrontera dig för du har talets gåva och kan övertyga de flesta. Det har jag fått erfrara genom åren och jag vet fortfarande inte vad som är sant eller falskt. Men faktum är att genom åren har lögnerna blivit fler och du har börjat få svårare att få ihop sanningen. Jag tror egentligen inta att det har någon betydelse om jag säger att jag vet sanningen eller inte. För jag tror ändå att du lever i din värld och din verklighet. Vilket inte stämmer med övriga världen. Samtidigt som jag känner att detta var inte mer än rätt, så tycker jag synd om dig. För jag tror inte att du egentligen är medveten om att du har ställt till det för dig själv. Det är ingen annan. Skillnaden denna gång var att det inte längre gick. De tröttnade på dina bortförklaringar.
Nu är vi tillbaka till rännstenen, det är katastrof. Egentligen har det aldrig varit värre. Jag har ont i magen jag vet inte vad jag ska göra. Vad kan jag egentligen göra? Jag blir arg, då jag känner denna maktlöshet och jag känner hur ilskan kommer. Men samtidigt blir jag så ledsen, jag tänker på allt du har gjort för mig och hur bra du egentligen är. Jag kan inte lämna dig så här, utan jag måste ännu en gång ingripa. Jag går emot vad jag tidigare har sagt att nu får du klara dig själv. Det är trots allt en sjukdom säger de, även att jag ibland kan känna att man satt sig i situationen själv.
Ta vara på dagen
Den som vaktar på vinden får ingenting sått,
den som blickar mot molnen får ingenting skördat
(pred 11:14).
För att få något gjort, så måste man själv agera. Det går inte sitta och vänta på att saker och ting ska ske av sig själv. Om jag väntar på förändring, så måste jag själv börja någonstans. Ingenting sker av sig självt. Jag väntar och väntar på att städningen ska bli gjord, men inget händer får själv ta tag i det.....
Livet går inte i repris, utan jag lever här och nu. Att blicka bakåt och känna att saker inte blev, som man tänkt hjälper inte idag. Börja dagen idag som en ny dag. Med nya möjligheter.
Det kan vara lätt att tappa modet och känna sig håglös, men vad hjälper det. Det är ingen annan än du själv, som måste börja ditt förändringsarbete. Det finns verktyg på vägen, men inte tillräckligt bra så de kan göra jobbet av sig själv. Det behövs både matrial, verktyg och en hantverkare föratt något ska byggas. Likadant är det med oss människor; vi kan se oss som ett matrial, som får hjälp av människor (verktyg) och stöttning av Gud (hantverkaren). Vi är grunden inget sker om vi inte vill. Det kvittar hur många människor som finns runtomkring oss vill hjälpa. Man blir inte hjälpt om man själv inte är med på banan.
Människorna som finns runt omkring oss bör vara av sådan karaktär att de lyfter oss. För hur som helst, så påverkas man av sin omgivning vare sig man vill eller inte. Umgås man tillräckligt länge i negativa miljöer, så blir man negativ själv. Man dras med i en negativspiral, som inte är lätt att dra sig ur. Men det är inte ett tillräckligt bra själ att skylla på, utan här kommer den fria viljan in. Vi har ett val att vistas i den miljö, som vi vill. Även att vi inte har samma förutsättningar, så finns möjligheten. Något som låter komplext, men som det står skrivet "kasta inte pärlor till svin". I förlägningen, så kan man inte stanna i en miljö för att till varje pris tro att en förändring sker. När det börjar gå ut över sitt eget mående, så är det dax att släppa taget och gå vidare. Då får någon annan ta över!!
Vad blir tecknet för Jesus återkomst
Många ska komma i mitt namn och säga att jag är messias och de skall leda många vilse. Ni ska höra stridslam och rykten om krig, se till att ni inte blir skrämda. Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike och det ska bli hungersnöd och jordbävningar. Ni kommer bli hatade av alla folk för mitt namn skull och då ska många komma på fall (ur matt 24:3-ff).
Hur är det idag? Det sistnämda kan jag bara styrka är sant. Att vara bekännande kristen i vårt land idag är inte politiskt korrekt. Det är inte mycket man behöver försvara lika mycket som den kristna tron. Vad är det som gör att det är, så svårt att acceptera en kristen tro? Är det budskapet i sig, som gör det skrämmande för som inte tror. För tänk om det är sant? Om man då börjar titta på sitt eget liv och fundera över, hur lever jag egentligen. Lever jag ett liv, som jag kan vara stolt över eller borde jag ändra på något? Hur är det med oss som har fått budskapet och som sett hans verk, men ändå inte följer han. Utan gång på gång korsfäster han. För det är det jag gjort. Jag är inte bättre än någon annan, utan jag är den där mesen, som inte står fast. Finns nåden även för mig eller har jag fått för många chanser? Det är nog dax att ödmjuka sig och se vad jag borde göra. Det är enklare att se vad andra borde göra, än att se åt sig själv. Det kanske är dax att hoppa även att fallet är högt. Men först ska jag bara.....
Om bön
Har många gånger funderat över, vilka böner som besvaras. Det står skrivet;
"Bed och ni skall få, sök och ni ska finna, bulta och dörren ska öppnas för er" (matt 7:7).
om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss" (1 Joh 5:14)
Alltså det måste vara efter Gudsvilja inte våran egen. Sen läser jag;
" Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse "(Fil 4:6). Återigen ett löfte om att vi ska vila i Gud.Alltså måste bönen vara efter Gudsvilja om den ska slå igenom, eller har jag tolkat det hela fel? Jag läser vidare;
"Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss men suckar utan ord och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för det heliga så som Gud vill "(Rom 8:26-27).
Din dag
Det är som de säger; alla dagar som kom och gick inte visste jag det var LIVET.
Söndagkväll
Är allt lite trött nu känner jag. Det har varit fullt upp i helgen medbesök, kalas och springande på stan. Födelsedagsbarnet fick välja en present av morfar och det blev en basketkorg, så nu har vi snart ett fullt idrottsrum. Men det är kul att de har intressen pojkarna och fått kompisar att leka med.
Dagens bibelord
Vidare såg jag under solen:
det är inte de snabba som vinner loppet,
det är inte de tappra som vinner striden,
det är inte de visa som får bröd,
inte de kloka som blir rika,
inte de kunniga som har framgång:
allt är tillfällighet och slump.
(pred 9:11)
Dagarnas olika värde
Varför är den ena dagen förmer än den andra,
när alla årets dagar får sitt ljus från solen?
(syr 33:7)
Idag har vi haft enextra trevlig dag, vi hade besök av syster med familj. De var här och firade lillkillens födelsedag. Han fick en bok med Munken och Kulan av dem och vi fick oss lite glada skratt då vi läste.
Vi åt tårta, som födelsedagsbarnet hade bestämt receptet till. Det var inte vilken tårta som helst, utan en chokladbollstårta, säg den som ätit det innan. Men det var gott! Vi var även ute på en promenad och visade dem runt i området. De har bara varit här en gång innan och då var vädret så dåligt att vi inte var ute. Vi ser fram emot nästa möte, men då blir det nog vi som åker till dem. Det känns lite tråkigt att vi har så långt till varandra, men vi får se det som att det blir mycket trevligare, då vi ses.
Drömmar
Har funderat lite över mitt namn på bloggen kristen idag. Det känns inte alltid så, utan snarare igår eller i förgår eller kanske snarare för en månad sedan. Ja eller var det kanske för ett år sedan egentligen. När jag tänker efter, så vet jag faktiskt inte. Om jag hade varit kristen idag, då hade jag inte gjort, sagt eller känt, som jag gör nu. Då hade det sett anorlunda ut:
-Jag hade varit en positiv människa och framhävt det som var bra .
-Jag hade inte klagat över det jag inte hade, utan glädjt mig åt det jag har.
-Jag hade inte varit, så orolig över morgondagen, utan levt idag.
-Jag hade varit tacksam över att jag har det så bra.
Men så är inte fallet, utan jag klagar och gnäller över saker, som är helt orelevanta i det stora hela. Vad är det för löjliga problem jag har egentligen? Ja det är väl det man säger I-lands bekymmer. Jag har en familj, vi har vänner, tak över huvudet och ett jobb. Vad mer ska jag begära? Ja det är klart att det hade varit kul att ta med barnen till fjällen i år och ta en utlandsresa till nästa, köpa ett hus med strandtomt osv.
Jag kan bli så trött över att man hamnar i detta ekorrhjul. Även om jag inte vill, så är det så enkelt att bara åka med. Det kanske är så att man inte alltid är så stark, man blir som man umgås helt enkelt. Det går inte att ensam vända båten, utan man måste hjälpas åt.
Var ligger mina drömmar och ideal i detta, har jag några kvar? Det är klart att man vill göra något roligt att sin lön, inte bara betala räkningar och mat. Men det kanske är det roliga i vardagen, som man ska satsa på, inte bara leva upp på ledigheten. Ja det är svårt att släppa, jag vill åka till fjällen i vinter. Vi kanske inte behöver åka så långt egentligen, utan bara få lite vinterkänsla och skidåkning. Sätter mig ner och drömmer mig bort igen, från den gråvardagen..... jag kanske vinner på tipset!!!
Det var som min son sa igår, då vi tittade på vaktparaden -mammma! tänk om Gud inte hade funnits, då hade vi inte kunnat se på hästarna. Det hade varit tråkigt för dig, du som tycker det är så kul.
Ja, då måste vi väl även få ha drömmar, för annars hade vi ju inte varit skapta med den egenskapen!!!!
Fotodag i Norrköping
Nu sitter jag i soffan och tittar på idol, medan sockerkakan är i ugnen.
Vi ska ha lite kalas här i morgon och fira lill killens födelsedag i efterskott.
Ur Psa 107
Denna texten kan få mig att fundera mycket över Guds storhet......
Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.
Kursen i psykiatri
Att samhället förändrats har också gjort att sjukdomsbilden har ändrats. Det som förr var helsjukt, kanske idag bara är halvsjukt. Förr låstes alla in, idag är är många ute i samhället och får inte den vård de behöver. Det kan man tycka vad man vill om, men någon form av balans hade inte varit fel.
Det vi bland annat gick igenom var; om man misstänker att någon hamnat i en psykos. Hur vi särskiljer det från ev delerium. Är det enbart röster personen hör, så är det troligen en psykos, men är det däremot inre syner, så handlar det troligen om delerium. Förutsatt att det då finns missbruk, som bakomliggande problematik. Något som jag inte kände till innan.
Vi fick även två frågeställningar att ta med oss:
Varför valde vi jobbet?
Vad är det som gör att vi stannar kvar?
Måndag
I morgon och på onsdag ska jag på kurs i psykiatri, så jag jobbar bara idag. Det känns skönt, man är alltid lite trött sista passet innan långledigheten.
Söndag
Lördag
Men något, som är fantastiskt är att när man sitter på bänken och tittar på. Ja då ser man verkligen, hur spelet ska gå till. Jag har själv aldrig varit en hejare på fotboll, men se det kan jag. Är det inte den typiske tolfte spelaren eller? Den som kan och vet allt, utan att själv delta. Men kul är det!
Stämningen var som på en A-lags match, alla föräldrar gick in för det med hull och hår. Så det var en riktig heja klack vi hade. Några fina bilder lyckades jag också ta!!
Otroligt vilka ideer Tv kan komma med.
Dagens ord
Vad vill jag att mina barn ska få med sig, när de börjar växa upp som självständiga individer?
- Ja, jag vill att de ska bli trygga i sig själva och inte behöva "hävda" sig.
- Att de ska få bra kompisar, som är uppbyggande för dem.
- Att de ska bry sig om andra människor.
Hur ska jag då göra för att lyckas med det?
- Jag får ge dem trygghet och visa att de kan lita på det man säger, genom att hålla det man lovar.
- Sätta gränser, så de lär sig vad som är rätt och fel.
- Och framför allt ge dem kärlek.
Dagarna rullar på
Hur ska vi lyfta varandra när det gäller vår tro. Jag hade ambitioner att börja gå till kyrka igen, men känner att min tid inte räcker till. Ja det är faktiskt så, jag har inte tid! Vilket fantastiskt svepsjäl! Då säger säker någon, vill man så tar man sig tid och det kan jag hålla med om. Men faktum är att det inte ligger överst på min prioriteringslista just nu. Kan man uttrycka sig så?
Om jag skulle få mitt liv att gå ihop tidsmässigt, så skulle jag behöva fler timmar på mitt dygn. Jag hinner inte med hälften av det som jag har tänkt.
Men någon gång innom det närmaste, så ska jag ta mig en titt till kyrkan. Det ska jag!!! Frågan är bara när? Hm denna helg som kommer har jag fullt upp med match, nästa ska vi ha kalas. Ja inte på söndagen då, men jag kanske är trött då och behöver vila. Ja sen var det dax att jobba helgen därpå igen.
Men egentligen är det inte så viktigt att just gå till kyrkan, säger jag till mig själv. Samtidigt som jag vet att detta är en liten vitlögn. För det är viktigt med gemenskapen, man behöver den. Nu kanske jag har kommit ett steg närmare........
Ny design
Har kämpat på med bloggen idag och försökt få till en annan design, men har inte riktigt lyckats få till allt. Har inte lyckats klura ut hur jag ska ändra färgen på länkarna till komentarena. Men ska försöka fixa det så snart som möjligt. Det är lite svårt att se nu när det är vitt som bakgrunden.
Födelsedag
Tänkte slappa en lite stund nu, sen ska vi baka tårta ihop. Han har fått bestämma hur den ska se ut, vilket är jätteviktigt. Eftersom jag jobbar i morgon, så tänkte vi fira han lite idag.
Jagandet efter mer, men vad?
Om jag i stället lägger min kraft på det jag har och ser hur jag ska förvalta det, hur blir det då?
Jag tror att jag då kommer bli en tacksammare människa och lär mig se möjligheterna. Men ändå har jag denna ständiga oro över hur allt kommer att bli. Jag vet att jag inte kan styra över allt här i livet, men ändå kan jag inte sluta oroa mig.
Tänk om mina barn växer upp och blir "värstimgar" på grund av att jag inte har uppmärksammat dem. De kanske upplever att jag försummar dem på grund av mitt arbete, som kräver att jag jobbar dygn. Detta ständigt dåliga samvete gnager i mig, men samtidigt är vi beroende av min inkomst. Hade jag inte haft den hur hade det sett ut då? Ja troligen hade vi inte kunnat göra, så mycket annat än må dåligt över det.
Ibland kan jag känna att detta kapitalistiska samhället gör mig tokig. Allt handlande och shoppande stiger oss över huvudet. Men ska man vara med på banan, då ska man handla och ha det senaste av alla prylar. Det räcker inte längre att vi har saker, så vi klarar oss, utan vi behöver hela tiden något som är bättre. Finns det något som heter Nöjd idag? -Jag behöver inte mer, för jag har så jag klarar mig! Om jag försöker se mig om, så tror jag inte att jag känner någon som är helt nöjd, utan man lever i detta ständiga jagande efter mer. Rätta mig om jag har fel!
Men vad gör jag om inte åker med i denna karusell. Jag reagerar inte längre över att jag tänker måste ha. Men måste jag verkligen det? Vad försöker jag fly ifrån?
Hur svårt kan det va?
Humöret började svikta, det blev inte som tänkt. Drömmarna bleknade och kvar blev bara verkligheten. Hoppet att förändring skulle ske blev mindre och mindre. Hur hade jag förvaltat mitt pund jag en gång fått. Hade jag gjort så som jag skulle eller hade jag bara grävt ner det, som ett skydd om något skulle hända. Hoppade jag utan fallskärm denna gång med eller fanns något lite kvar som jag hade haft svårt att släppa?
Om jag ser tillbaka, så hade jag byggt upp på fel saker, energin lades på fel saker. Kan det vara det, som nu var påväg att ske. UPPVAKNANDET, ur drömmen, som bara handlade om ytan och idealen. Det som sakta med säkert hade smygits sig in genom min dörr. Världen, som hade påverkat mig i stället för det som jag skulle påverkat hos den.
Ja återigen hade jag insett hur svårt det var att bygga sitt hus på den bergfastagrunden................
In i matchen....
Det finns fällor, som vi allt som oftast hamnar i nämnligen att klaga. Vi klagar på allt och alla och skyller ifrån oss på andra. Livet blev inte som vi tänkt oss på grund av ditt eller datt. Men om vi istället ställer oss själva mot väggen och frågar vad jag har gjort för en förändring ska ske. Har jag tagit mina chanser eller har jag blundat när de dykt upp? Vem bär ansvaret över mitt eget liv om inte jag själv.
Jag vill inte bli en bitter kärring, som känner att mitt liv rann ifrån mig, utan att jag gjorde det där som jag så gärna önskade. -Nej nu är det dax att sluta klaga, utan i stället kavla upp armarna och ge sig in i matchen.
