Tankar idag

Sitter nu här och funderar vidare på eget företag, men sen fastnar jag när alla hinder dyker upp. Vad kan jag och vad vill andra ha. Finns det något som jag är bra på, som det dessutom går att tjäna pengar på. Tänker nu inte att jag ska bli miljonär, utan något att livnära sig på och är det dessutom något man tycker är kul, så är det ingen nackdel.

Hur svårt kan det vara egentligen, vad har man att förlora. Måste tänka smått och sen sakta men säkert bygga upp, eftersom jag inte har några direkta finanser att sätta in. Hmmmm jag har ju inte lust att förlora en massa pengar om det inte går vägen.

Jag blir tokig vid tanken på att fortsätta på mitt jobb. Tänker om jag jobbar och försöker samtidigt komma igång med något eget, så kan jag sakta men säkert gå ner i procent på jobbet. Jobbet jag har idag äter upp mig inifrån och jag blir bara negativ. Det går inte längre tänka en framtid där. Jag har gjort mitt och nu är det dax att någon annan tar vid. Men det är ju inte bara att säga upp en fast tjänst, sådär utan vidare i dagens läget, då vore man ju en idiot. Men det går inte heller fortsätta när man känner att krutet är slut. Det går inte hjälpa andra om man inte har någon egen energi att ta av. Det kommer sluta med katastrof. Dessa argument måste ju vara tillräckliga för mig själv, så jag får en spark i baken och sätter fart.........

Inatt börjar bokrean, så om jag bara orkar hålla mig vaken så har jag tänkt gå dit. Det är lite av halva nöjet att gå dit på natten och få vara bland de första som river bland böckerna. Inte för att jag egentligen vet vad jag vill ha, men alltid borde man hitta något intressant. Jag brukar själv hamna i perioder då jag läser mycket, sen kan det ta månader innan jag ens öppnar en bok.

Att ha rätt värdegrund, är något jag gång på gång återkommer till. Jag känner att denna hysteri kring

kläder, mode, styling, utseende etc gör mig alldeles utmattad. Hur ska man orka leva upp till alla dessa ideal och ur viktigt är detta egentligen?

Jag läste en artikel i aftonbladet häromdagen att människor som ser bra ut har lättare att få jobb och lyckas på arbetsmarknaden idag. Detta får mig att bli mörkrädd. Men egentligen är det väl inget som förvånar mig heller, eftersom man allt som oftast ser att arbetsgivarna önskar foto på de sökande. Jag kan förstå att man ska se respektabel ut när man har ett serviceyrke, men arbetar man på lager, så har det väl ingen betydelse hur man ser ut? Det viktigaste är väl ändå att man utför sina arbetsuppgifter!

Hur ska man då göra med de stackars människorna som inte har rätt utseende. Ska de inte få en möjlighet att få ett jobb? Och vem är det som sätter upp måtten för hur man ska se ut. Är det någon chef som vill vila ögonen på något vackert eller vad är det frågan om!

Idag har det verkligen varit fullfart hela dagen med hästar, mockning, fodring, ridning och innebandy, så nu sitter familjen samlad framför melodifestivalen. Vi har laddat med varma mackor, chips och läsk. Spänningen är oendlig, tacka vet jag förr i tiden, då det var en svensk och en nationell. Det känns lite förmycket med all röstning, är det för att kräma oss på ännu mer pengar eller  för att dra ut på tiden.  Men det positiva är att man vet  vad man ska göra, för det går ju ändå inte missa........

Mina favoriter för kvällen:





Tjo hoooooo de gick vidare!!!!

"Bakgrund och historia

De årliga internationella hästtävlingarna Göteborg Horse Show i Scandinavium startade våren 1977. Sedan dess har över 2 miljoner (!) evenemangstörstande hästälskare på plats sett de stora stjärnorna i Scandinavium - både hopp- och dressyrekipage.
Från och med 2002 har också världens bästa kuskar tävlat här med sina fyrspann. Sedan 1992 har man med lyckat resultat samarbetat med hästsportmässan EuroHorse i Svenska Mässan."

Årets startlistor kommer både publiken och Drottning Silvias barnsjukhus tillgodo.

I Scandinaviums foajé finns startlistor till varje klass. Denna gång delas de ut mot en frivillig peng som går till välgörande ändamål.

Svensk seger i första internationella hoppningen Peder Fredricson slog till med seger redan i första internationella klassen.

Ja, vad säger man fick det bekräftat från båda idag att seperationen var ett faktum. Tidigare har jag hört det från ena parten att det varit i luften, men inte mer. Vad säger man då, den ena står fast vid sitt beslut och har väl egentligen velat länge och den andre vill inte. Det är alltid svårt då man inte är lika inför en seperation, jag tror egentligen inte på att det finns några bra seperationer. För i de flesta fallen vill den ena mer än den andre och det drar igång en känslokarusell. Varför, varför, vad har jag gjort för fel, finns det något jag kan göra för att det ska bli bra igen?

Sen sitter jag då mellan dessa två, eftersom jag känner båda mycket väl. En är släkting och den andre har varit en del av mitt liv i många år. Och även en del av mitt liv framöver, eftersom vi arbetar på samma jobb.  Allt  känns lite märkligt, eftersom personen i fråga alltid varit snäll och ställt upp för mig om jag har behövt. Hur kommer det bli framöve? Hoppas bara att det går hållas på en vuxennivå. rMen när man själv hamnar i en kris är det väldigt lätt att hamnar i barnstadiet igen. Det går inte tänka klart och man kör huvudet i sanden fullständigt. 

Sen ska man då försöka ge denne råd och stöd efter bästa förmåga och hoppas på att inte ilskan tar över. För att gå runt och hata andra människor mår man aldrig bra av. Men detta är lättare sagt än gjort, man känner sig sviken och ensam och ledsen. Det finns bara mörker runt omkring och viljan att leva vidare kan vara svårt. Men där någonstanns måste man börja ta tag allt och se vad man har och värdet i det. Det går inte leva vidare i en relation om den andre inte vill. Men vill båda, så finns det mycket hjälp att få. Det handlar om vad man vill med sitt liv och vad man sätter värde på.

Jag har själv gått igenom en seperation, så jag vet vilket elände det var. Har aldrig i hela mitt liv mått sämre och jag trodde inte att man kunde få så mycket hat och bitterhet innom sig. Det var så man blev rädd för sina egna tankar. Under denna period hamnade jag i ett flyktbeteende. Där jag inte längre var mig själv, utan började agera och tänka som ett barn/tonåring. Det gick inte prata med mig för jag var blockerad. Problemet vi hade var att vi inte var på samma våglängd och vi lyssnade inte på varandra. Båda mådde jätte dåligt var och en på sitt håll och ingen orkade ta tag i problemen vi hade gemensamt.

Det jag vill ha sagt med detta är att om man väljer rätt väg så är allting möjligt. För idag är vi tillbaka hos varandra igen och det är nog inte många som ens kunnat drömma om. Det finns ingen annan mölighet, utan att det var Guds ingripande för i egen kraft hade det aldrig gått. Men att säga det till dessa två känns svårt, eftersom ingen är troende, men att be än bön om vishet är väl det minsta jag kan göra efter mina egna erfarenheter.

I kväll känner jag mig riktigt trött. Det känns att man har varit iväg hela helgen och i morgon ska man jobba igen, vilket känns tungt. Det hade varit skönt att vara hemma en dag och vila upp sig. Men sånt är livet man ska väl vara tacksam att man har ett jobb att gå till i dess tider. Även att det inte är drömmjobbet, så klarar man uppehället.  Alla jobb blir väl tråkiga ibland och inte är det lätt att få något nytt heller.

Ibland kan jag få en känsla av att man måste ha kontakter för att få jobb i vår kommun. Det känns som det är totalt omöjligt annars. När de söker arbetare, så kräver de helt otroliga utbildningar för jobbet, egentligen  skulle vem som helst klara av det. Ja, eller nästan iallafall. Man ska ha hög utbildning, med många års erfarenhet och ung, så man slipper betala så mycket lön.  En kombination som  inte passar in på mig.

Jag får nog vackert kämpa på ett tag till och sen får man se om det öppnas några nya dörrar. ............

Vad är det för människor som från början låter sin butik ta in spets bh till småbarn? Eller hur kommer det sig att man från början överhuvudtaget syr upp sådant. För en normalt funtad person skulle inte komma på tanken att låta sina barn klä sig i sexia underkläder. Jag känner att jag blev alldeles upprörd, då jag läste artikeln.

Jag tycker att det var jättebra att en kund reagerade, så det tog stopp.

"Du som ser in i hjärtat,
du som har sanningen kär,
Fader, hjälp mig att alltid
säga precis som det är".
(Ur bönboken, tradition och liv.)

Ärlighet varar längst säger man, men hur är det med det egentligen.

Hur ärlig kan man vara, kan man vara för ärlig?

Vad är det som gör att det har skett en ökning på barnmisshandel. Får inte föräldrarna den hjälp och stöd de behöver eller tror de att det är genom aga man uppfostrar barn. Kan det vara så att det är ett ärftligt? De har själva blivit slagna som barn och anser att det är okej enligt deras normer. Frågan är  hur man kommer tillrätta med detta problem och i vilken ände man börjar. Är det ett större problem i de lägre samhällsklasserna eller ser det lika ut?

Jag har svårt att förstå att "vanliga" människor skulle misshandla sina barn, utan det känns som det ligger någon sjukdom bakom. Annars förstår jag inte att det kan hända i ett sådant kunskapsrikt land som sverige. Vi har kunskap och vetskap om att barn tar skada och att det är olagligt.  

Vem som helst kan bli frustrerad och arg då barnet trotsar, men där till att slå dem är något helt annat. Barn måste uppfostras, men på rätt sätt. De behöver gränser, barn söker gränser hela tiden och de mår bra av att få dem. Men detta löser man inte genom våld, utan genom att prata med dem och stå fast. Det går inte vela fram och tillbaka och ge vika, då barnet börjar skrika under pinsamma stunder. Även när man är bland andra måste barnet få sina gränser satta. Något som man börjar med i unga år. Det går inte att börja sätta gränser på en tonåring, som tidigare fått göra som den vill.................

Jag har funderat över all denna pajkastning var det gäller, frikyrkan. Det är mer eller mindre accepterat att gå till svenskakyrkan, men när man pratar om de olika frikyrkorna, då börjar folk dra åt sig öronen. Det handlar ju om "sekter," helt klart. Något som även jag trodde, för det hade man hört. Att höra och gå på ryktetsvägar är väl något som vi människor är experter på. Vi bildar oss ingen egen uppfattning, utan vi går många gånger på vad andra säger.

Något som till viss del handlar om osäkerhet. Vi vill inte sticka ut i mängden, utan vi vill bli accepterade. Gör man då något som inte är helt korrekt enligt den stora massan, då blir man utanför. I detta läge kan man välja att fortsätta gå sin egen väg, följa massan till hälften och stå på ett ben på varje sida eller att helt följa alla andra. Bibeln skriver om detta; det är bättre att vara varm eller kall än ljummen.

Det största felet som jag tror vi gör i kyrkan idag är då vi tar med oss världen in i kyrkan. Vi börjar tumma på saker eftersom vi vill nå så många människor som möjligt. Vi vill inte sticka ut, utan vi vill vara som alla andra. Det gör inget om man lever som sambo, dricker lite vin på fredagskvällen eller använder sig av vita lögner osv. Jag hade väldigt svårt som ny att komma till kyrkan och se detta. Jag ville se en skillnad, det ska inte se likadant ut i kyrkan som i övriga världen. Då kan man lika gärna gå med i någon annan förening. Man ska leva som ett bra föredömme i kyrkorna, det ska vara en skillnad på frälsta och icke frälsta människor. Man ska inte behöva säga till andra att man är frälst, utan det ska synas på utsidan........

Idag har jag varit och provridit en häst, vilket var jätteskoj. Jag var lite nervös innan eftersom jag inte ridit på ett tag och det var en häst med mycket spring i benen. Men jag tyckte att det kändes riktigt bra och det känns säkert bättre och bättre. Det var en sådan härlig vinterdag, med lagom mycket snö. Något som man inte sett förmycket av denna vinter. Det känns som jag genast blir piggare, då det kommer lite snö och jag vill göra massor.

Nu ser jag fram emot nästa tur till stallet, men det får vänta i några dagar eftersom det blir att jobba. Men drömmen hade varit att jobba med hästar i behandlingen. Något som jag tror mycket på......

Detalj i vardagsrummet

Det finns saker i mitt liv, som aldrig hade kunnat ordna upp sig om jag inte hade haft Gud. Jag hade gett upp honom och förkastat han. Jag frågade gång på gång varför han inte kunde hjälpa mig, varför lämnade han mig i detta elände. Jag hade inte längre någen egen kraft att  ta mig fram med, utan jag sa bara att jag ger upp nu. Om det finns en Gud, då är det dax att du griper in. För själv klarar jag inte detta!! Och mitt i detta så kom ett sånt lugn över mig, det var som en värmekälla som strömmade genom kroppen.

Många kanske säger att det är ödet eller rena tillfälligheter. Men det är väl just det som är en del av skillnaden, jag tror att det var Gud som hjälpte mig.

Idag var jag i kyrkan och predikan handlade om drömmar och visioner. Vikten av att ha drömmar och insikten om att alla drömmar slår inte in. När man är yngre är det lättare att drömma stort, men när vi blir äldre så stannar en del av drömmen. Vi blir hämmade och har lätt att se nakdelarna först. Vi har kanske blivit besvikna och en del av vårt hopp och tro är borta. Vi vågar inte riktigt drömma och hoppas, eftersom vi är rädda för att bli besvikna och tron på oss själva svalnar. 

Vi tänker om jag bara hade gjort det tidigare, då hade mitt liv sett annorlunda ut. Nu är det försent. När är det egentligen försent, är det inte då du tar ditt sista andetag. För så länge du lever, så har du fortfarande möjligheten att välja. Vill du leva ut dina drömmar och visioner, så har du möjligheten att göra det. Men vikten av det är att det för något gott med sig. Jag tror inte på att man ska leva ut sitt liv bara för att man ska förverkliga sig själv, utan ta drömmen i beaktning.