Drömmar
Varför kommer man oftast inte ihåg drömmen? Själv kan jag uppleva att det är de otäcka drömmarna man minns medan de fridfulla försvinner. Vad beror detta på egentligen? Ja säg den som vet!!
Nu snart dax att lägga sig och drömma vidare.
Mardrömmar
Har haft mardrömmar de senaste nätterna. Drömmar som varit riktigt verkliga. Vaknade mitt i natten kallsvettig och allt kändes, så verkligt. Jag vågade knappt somna om, jag ville inte sova mer. Utan ville vara vaken och se att det bara var en drömm, men det gick inte. Jag somnade om igen och drömmen fortsatte i samma spår. Den tog vid där den slutade......hon ringde till mig och sa att nu var det dax att jag tog mitt annsvar. Han var faktiskt sjuk och jag hade inte brytt mig....Hur kunde jag göra så?
-Ja hur kunde jag göra så?
Om det nu var så att det var en sjukdom, då kunde han ju inte hjälpa det! Är man sjuk, så är man. Är det inte så?
Men ibland kan det vara svårt att se att han skulle vara sjuk. Utan snarare att han självmant satt sig i denna situation och blivit sjuk. Jag sätter mig och gör ett försvarstal mot mig själv. Ska jag eller ska jag inte. Vilket kostar mig mest. Tänk om det nu är så som jag drömde! Hur ska jag kunna förlåta mig själv sen. Gjorde jag verkligen allt eller fanns det mer att göra?
Jag går en promenad och funderar. Vad kostar det mig, egentligen ingenting. Jag bestämmer mig och skickar iväg ett SMS. Hur har du det och hur mår du?
Velande
Som förälder vill man inte påverka för mycket, men när man ser ett lag som inte är fullständigt. Ett lag vars tränare inte är engagerad och barn, som inte vill. Vad har vi då om inte ett stort berg att besegra och frågan är om det är värt att stanna och slita vidare?
Om jag är helt ärlig, så tror jag inte på att det kommer bli bra, utan att alla föräldrarna rycker upp sig ett snäpp. Det finns några, som försöker, medan andra helst kör dit barnen och hämtar, utan någon närvaro. Språket har till och från varit dåligt, vilket jag också kan sätta på minus sidan.
Men samtidigt, som jag vill kämpa och visa att det går vända båten, så finns inte orken. Det känns som jag kommer bli väldigt frustrerad och trött många gånger till. Något som i sin tur tar mycket energi. Är det verkligen värt det?
Är det inte bättre att bara släppa taget och gå vidare till en fullt fungerande klubb?
Lycka
Lycka är att vara behövd.
Vem kan vara lycklig och glad, utan att känna sig behövd. För är det inte så att allt det vi strävar efter är att vara behövda, sedda och älskade. 
Hur mycket ska man gå in för det?
Ja vad gör man sitter med dåligt samvete för att behövalämna den andra familjen ensam i detta. Inte nog med det de har tidigare inte varit i kioske, så det är inte helt enkelt första gången. Det dåliga samvetet varvas med irritation att ingen kunde byta med oss. Reserverna var upptagna och de som redan hade andra tider gjorde ingen ansats till att vilka byta bort sin tid mot söndagmorgon.
Får skriva ett mail och åta mig hjälpa dem att starta igång, även att jag inte har tid. Får stressa till mötet, som jag sedan ska hålla i.
Dagen idag
TID är det något man kan köpa? För är det något man känner är bristvara, så är det just tid. Hade jag fått bestämma, så skulle timmarna på dygnet behövas öka på lite.
Om stress
Ska nu försöka bena upp lite av fritiden och se vad jag egentligen gör. En form av prio ska jag också göra och framförallt säga ifrån när det blir för mycket. har nu denna helg fått på mig för mycket att göra igen, minns inte när vi hade en ledig helg, utan aktiviteter. Inte utan att jag tycker det är kul, men samtidigt måste man ju orka och inte vara helt slut på kvällen när barnen kommit i säng.
Ja som sagt denna kurs kanske kommer bli jättebra för just mig...
En gäst på bröllopet...
Igår var vi på bröllop, vilket var väldigt trevligt. Vigseln var i en väldigt liten och mysig kyrkan på eftermiddagen. Vi satt alla med en spänd förväntan att få se brudparet, som kom in när bröllopsmarchen kom igång. Hon hade en vacker vitklänning med pärlor på och han bar svart kostym. Man trodde aldrig att denna dag skulle komma för vi hade hört och förberedelserna länge.
Tänk vad ycket det är att tänka på; hitta rätt klänning, blommor, håruppsättnng, smink, skor och en ring som passar ihop med förlovningsringen. Ja listan kan göras hur lång som helst och aldrig tycks man bli färdig. Kvällen före brölopet fick jag ett telefonsamtal av en något stressad brud, som slutligen hade fått ihop bordspaceringen. Något man vi första anbicken kan tänkas enkel, men sedan när man tänker närmare på det kan det bli svårt.
Hade funderat på vad man skulle göra; kanske ett tal eller varför inte framföra en sång, men med min sångröst så oppade jag det. Men något borde man ju göra! Jag tänkte förbrilt, men utan resultat. Hjärnan stod helt still, så det var bara hoppas att de andra gästerna tog tag i det.
Men under middagen kom förslaget, som jag inte kunde tacka nej till. Min bordsgranne hade satt ihop ett tal, men kände sig inte förberedd. Han behövde någon som kunde distrahera publiken, så han fick lite konstpauser. Hans förslag var att jag skulle tala teckenspråk samtidigt. Ja nu är det ju så att jag inte kan teckenspråk, utan jag skulle snarare tolka samtalet med gester. Så snabbt och lätt äste jag igenom talet, så jag hade lite hum om vad som skulle sägas och sen var det bara att köra på. Tolkandet och talet blev uppskattat och publiken fick sig ett gott skratt.
Ja det var en fantastiskt rolig och trevlig dag och uppskaddad av både barn och vuxna. Det var lite kul då yngsta sonen satte sig til bords något förvirrad över alla bestick och glas. Men med en liten snabbkurs, så gick det strålande.
Sist men inte minst blev kocken inkallad för att vi skulle tacka för den fantastiska maten. Hur kunde han lyckas att få allt så gott. Lite blygt blev hans svar TUR, men det köpte vi inte. Han var suverän och vad är det man säger rätt man på rätt plats.
Pengarnas värde
Sitter och tittar på ett barnprogram, där man tittar på barnsframtid. Det man framhäver när det gäller ens framtid är beroende av ens föräldrar. Man håller sig oftast innom sin klass som man föds i, eftersom man väljer liknade yrken som ens föräldrar. Många tycker att det är jobbigt att tala om klass, eftersom det kan göra en utblottad. Man vill många gånger höra till en högre klass eftersom ens förutsättningar då blir bättre. Man får en bättre status och lever ett rikare liv. När jag tänker på rikhet, så är det pengar som styr. Även om man många gånger säger att pengar inte är viktigt, så förnekar man det för sig själv.
Pengar är viktigt! Det är tack vare dem du bor på ett bättre område, har möjlighet att vara med i en förening och utöva tex en idrott. Har du inte pengarna hamnar du i de sämre bostadsområderna, får inte samma hjälp i skolan, hamnar i dåligt umgänge. Du missar en bra fritid, eftersom du inte har råd att betala någon aktivitet.
Vad är det då att säga att pengar inte har någon betydelse?
-Jo man kan alltid säga att hälsa är viktigare, vilket är sant. Men vad hjälper det, då du ser att grannarna åker på utlandssemester och fjällenresor. När barnen sedan kommer tillbaka från sommarlovet, så ska de berätta om sina äventyr. Hur blir det då? Ska de säga som det är att de mest suttit hemma och ibland har de haft möjlighet att åka till stranden med en picknick. Medan kompisarna berättar om semestern i Spanien och veckorna de spenderat där. Eller blir det kanske så att barnen börjar fantisera och hitta på vad de gjort. Är det rätt att tala om detta i skolan är en fråga? Eller ska klasskillnaden tystas ner och vi låtsas, som den inte finns.
Att försöka tillhöra en klass som man inte gör, tror jag inte på. Man hamnar tillslut i en tillvaro, som man inte reder ut. Att försöka göra det, som de andra gör går inte i längden, efterom lyser plånboken igenom och man blir genomskådad. Men varför ska jag egentligen behöva skämmas för jag inte har samma status, som du? Jag kan inte följa med på Thailandsresan eller fjällenresan, som det ser ut nu. Så ser min värld ut. Jag kanske inte heller kan äta på samma restaurang eller handla i de dyra affärena. -Nej jag får nöja mig med fattigmansaffären och äta hemma. Men jag har tak över huvudet, bil ett jobb och en familj med mycket fritidsaktiviteter. Vad ska jag mer begära av mitt liv?
Jag pluggade aldrig i skolan, så förutsättningen att få ett välbetalt jobb var små. I stället fick jag plugga som vuxen och ta lån. Skulder som gör sig påmind varje månad, men jag fick ett jobb och bra arbetskamrater. Även att jobbet inte alltid är så kul, så har jag vänner där. Hade jag varit lyckligare om jag blivit läkare? Jag kanske inte alls hade haft tid med min familj då, utan jobbat massa övertid. Hade det varit värt det?
- Nej troligen inte!!!
Bröllopsfotografen
Fick uppdrag att ta kort på ett bröllop, som går av stapeln i veckan. Kom på mig själv säga, att det är klart jag fixar det. Men med lite eftertanke, så funderar jag över hur de vill ha det. Det är ju inte helt enkelt att fota i kyrkan, med tanke på ljuset. Men som sagt får göra, så gott jag kan och hoppas på att det blir bra bilder. Kollade upp lite lätt var man bör ha med, sen är det väl bara att vara spontan.
Rättvisan som inte finns
Hur ofta tänker vi på hur bra vi har det egentligen?
Kan det inte vara så att klagovalsen drar igån, utan att vi egentligen tänker på det.
Vad saknas egentligen i mitt liv? Jag har en underbar familj, vänner, ett hem, jobb osv. Men strävan tar inte slut, man vill ha mer. Allt som offtast tänker jag på att jag vill ha ett annat jobb, mer lön och bättre villkor. Det är så orättvist.
Men vem har egentligen sagt att livet är rättvist? Alla ska få vara med på samma villkor heter det, men det fick man snabbt lära sig i livet att så ser det inte ut. Vet ett praktexempel, som jag kan ta upp sedan skoltiden.
Jag brukar ibland tänka på skolan, då vi tänker på rättvisa. För i skolansvärld är det inte alltid rättvist och måttet vi mäter med.
Jag hade en gymnastiklärare på låg och mellanstadiet, som hette Elena jag minns det så väl. Innan lektionens start satt vi på våra platser. Det är inget konstigt med att man har bestämda platser, men det konstiga var att vi satt på led. De bästa längts fram och sen de näst bästa osv, vilket slutade med att de sämsta satt längts bak. Detta var indelat i hennes mått.
Jag var inte duktig på bollsport, vilket gjorde att jag hamnade långt bak i ledet. När lagen skulle delas in, så var det två utvalda, som valde. Jag behöver inte säga att jag blev av de sista valda nästan jämnt. Hur känns det i ett barnshjärta att bli utpekad och egentligen utmobbad av sin lärare, som ska vara till för alla.
Detta gjorde i sin tur att jag aldrig gick in för gympan, det var ju ingen ide. Jag var ju dålig och ingen ville ha med mig i sitt lag. Jag blev ingen kämpe, som skulle visa dem, utan jag la mig platt.
Men jag kom igen, även at det tog många år, så vågade jag spela boll. Jag insåg att även att man inte är så bra, så kan man kämpa och bli bättre och det är aldrig för sent att lära.
Skolan lärde mig att rättvisa inte fanns, men det fick mig att kämpa. Kämpa för att det ska vara rättvist, vilket jag även försöker säga till barnen. Att alla ska få vara med!!!
En otrolig katt
En otrolig historia, då mamma flyttade försvann en av hennes katter. Det var precis som han kände på sig att nu skulle han få lämna sitt fria ute liv. Det var inte mycket att göra än att flytta och hoppas att han skulle dyka upp, så grannarna hittade han. Men tiden gick utan att man varken såg eller hörde något.
Förrän i för två veckor sedan, då dök han upp hos en familj. De satte upp lappar och en gammal granne såg lappen om en upphittad katt. Katten har alltså klarat sig på egen hand i tio månader och denna kalla vinter. Det känns helt otroligt.
Jag trodde aldrig att han var i livet, men mamma hade hoppet uppe. Varje gång hon åkte förbi sitt gamla hem 15 mil bort, så kollade hon efter katten. Ja skam den som ger sig! Nu är han hemma hos henne igen.....
Äntligen snö
Ja vad var det vi sa innan jul?
- Hoppas bara att vi får en vit jul!
Ja en vit jul och vinter har vi fått med besked. Men det var riktigt härligt igår, då jag var ute på en promenad.
Solen sken och snön knastrade under mina fötter. Det var inget annant än vackert.
