Tankar idag

Idag var det morsdag, vilket var viktigt tyckte barnen. Jag blev uppvaktad på morgonen med favorit godis och ett fint brev. Där det stod varför jag var en sådan bra mamma. Jätte gulligt!! Det var viktigt att jag inte skulle göra något som städning och kaffe, utan det kunde de göra åt mig. De frågade också när det var barnensdag, vilket jag inte visste. Jag vet egentligen inte om det finns något som heter barnensdag eller inte........

Vad är det som gör att en människa söker sig till frälsningen. Om man tidigare står helt utan någon kristen bakgrund, vad är det då som gör att man tar steget och blir frälst. För inte står Gud en dag utanför dörren och knackar på.

Är det tillfäligheterna som gör tillfället eller är det så att det är meningen att alla människor skall bli frälsta, så han sänder ut missionärer? Är det svårare att bli frälst i Sverige än i ett annat land?

Jag kan ju bara se till mig själv, har ingen kristen uppväxt och har tidigare aldrig sett mig som någon kyrkobesökare. Hur kommer då jag i kontakt med kyrkan?
Jag avskyr människor som försöker lura på folk en massa religöst dravel, sådana människor ger jag inget för. Har tidigt fått lära mig att frikyrkofolk är de värsta, eftersom de lever i en slags sekt och gör inget annat än lurar folk på pengar. Ja rent ut så det här med Gud var då inget för mig.

Jag kunde däremot tänka mig att spå i kort, göra anden i glaset, tro på stenar och springa på "hokus pokus" mässor. Vilket ligger väldigt långt bort från kristendomen. Jag funderade däremot på Budda, eftersom jag trodde att man hade flera liv eller ville tro det. Jag kände att det skulle vara så meningslöst annars om vi bara levde en stund på jorden och sen var det slut. Något fanns men detta något kunde jag inte riktigt sätta finger på vad det var.......

För ca 12 år sedan fick jag min första kontakt med frikyrkofolket. Jag träffade en kille vars familj var med i pingstkyrkan. Han sa tidigt att han var troende, men att han inte levde som man skulle....Jag funderade inte så mycket på det, mer än att det var märkligt. Om man nu var troende, så var man väl det fullt ut. Har man funnit en skatt, så slänger man väl inte iväg den?

Ja där kan man säga att min kristna resa startade..........

Ett gått skratt förlänger livet säger man , vilket har visat sig vara sant.
Att se livet från den ljusa sidan gör allt mycket enklare. Försöka hitta det positiva i
det negativa kan vara nog så svårt, men gör än lyckligare i längden.
Släpp det som varit och blicka framåt.
Lär av misstagen man gjort genom att inte göra om dem,
och bland det viktigaste av allt förlåt dig själv.

Att sätta tro till handling hjälper dig att komma framåt.
Tror man inte på framtiden, så är det svårt att se ljuset i tillvaron.
Ibland kan livet bestå av många motgångar och det är svårt att
tro att det någonsin kommer bli bättre . Då kan man få känslan av att vilja ge upp.

När allt känns som värst, så kan man ibland undra var Gud finns. Man börjar ifrågasätta hans existens överhuvudtaget. Har själv funderat under olika perioder i livet på; om nu Gud finns varför hjälper han mig inte?
Ibland om jag ser tillbaka, så finns det saker i mitt liv, som har ordnat upp sig fast jag inte kunde tro det var möjligt. Det finns inget annat, utan att det måste vara Gud. Har bestämt mig för att lite längre fram  skriva ner lite episoder i mitt liv, där det måste varit Gud som gripit in. Allt var sönder, allt var trasigt men ändå  gick det reparera.

HUR? Ja, under lång tid så har personer runt mig haft mig och min familj som böneämne. Jag har varit arg och bitter på allt och alla. Men argast har jag nog varit på Gud och dem som tror på han. Jag har burit mig åt som en idiot, men ändå har jag blivit förlåten. Det har varit och är en lång väg att gå tillbaka och det svåraste med denna resa är att förlåta sig själv. Kommer jag någonsin förlåta mig själv?

"Den som ni förlåter, honom förlåter också jag. Ty
det jag har förlåtit, om jag haft något att förlåta,
det har jag gjort för er skull, inför kristi ansikte."
(2 kor 2:10)

Att sätta fokus på rätt sak och se vad som är viktigast är något som jag ibland kan har väldigt svårt för. När jag har för mycket runt omkring mig blir det som kaos i huvudet och jag har väldigt svårt att komma till skott. Det blir som så att antingen gör jag allt på en gång annars blir jag helt handlingsförlamad och får ingenting gjort.

Detta med att göra ingenting handlar mycket om att bli sittande framför datan och bara surfa runt på allt och ingenting.

Jag har ofta ingen ro att sitta still och bara se på tv, eftersom det kryper i kroppen efter en stund och jag känner att jag måste göra något. Detta "något" som jag egentligen inte kan sätta finger på. Att ha denna känsla att inte kunna slappna av har jag nog haft ända sedan jag var liten. Man skulle nog kunna säga att jag var ett aktivt barn och det skulle alltid hända något.

När jag för någon dag sedan var på ett föredrag om ADHD, så kände jag precis igen mig. Detta med att starta igång en massa saker, utan att ha ork att slutföra. Ett huvud fullt  med tankar, utan att egentligen kunna sortera upp dem.  Känslan av att av att bli skogstokig på orättvisor och ha svårt att vara tyst. Problem i skolan och ingen ork att sitta och lyssna på det som inte är intresant. Men det är ju precis så som jag känner mig........
Det mest komiska var att det var ett flertal av oss som satt och lyssnade som kände likadant.

Kan det vara så att allt har blivit mer uppmärksammat nu eller har de ökade kraven i samhället  gjort att symptomerna har ökat?

Nu var det då dax för EU-valet, vilket gör mig påmind om mitt lilla engagemang i denna fråga. Jag känner mig totalt oengagerad i detta. När andra har pratat om detta länge, så har jag inte lyssnat alls på vad de sagt om vad den ena eller andre står för. Ja, min fråga är egentligen vad den ena eller andre tycker och vad jag mest känner passar in på mina egna åsikter. Det blir att läsa lite om vad de har att säga!

I det stora hela handlar det egentligen bara om att de rika ska roffa åt sig mer och de fattiga ska få det sämre. Det sägs att man ska komma åt brottligheten och de kriminella mc gängen. Hm funderar på hur det ska gå till? Det känns inte som man kommit så långt i denna fråga innan. Jobbet ska vi kunna behålla och allt ska bli så bra.....

Jag blir så upprörd när jag läser om den stora häxjakten på piratpartiet. tidigare har ingen reagerat då det har funnits en uppsjö av pedofiler, som kan dra nytta av internet. Då fanns det inget att göra, man satt helt handlingsförlamad, men nu är de som galna på alla fildelare. Poliserna har inte haft en möjlighet sägs det och det är svårt att komma åt dem. Men nu finns det helt plötsligt resurser, vilket gör mig riktigt irriterad. Vilket givetvis beror på pengar, pengar och åter pengar. Det finns människor som förlorar pengar på fildelarna, men ingen bryr sig om de stackars barnen som blir utsatta av pedofiler. Vad har vi för människosyn egentligen?
Var ska vi lägga ner kraften för ett rättvist samhälle?

Var på vuxen konfirmation i dagarna, vilket var riktigt kul. Det var flera år sedan jag var i svenkska kyrkan, så man är inte riktigt van vid detta upplägg. Det va tur det stod i informationshäftet alla gånger man skulle ställa sig upp och sätta sig ner. För det var en massa gånger man skulle göra det.

Funderar lite över skillnaden på stadskyrkan och frikyrkan. Det jag kan säga på en gång är att det är mycket mer uppstakat i stadskyrkan. Jag skulle nog tröttna efter några gånger, eftersom jag upplever det stelare, men jag kan förstå om man känner att det är för rörigt i frikyrkan. Man känner sig nog mer avslappnad där kan jag uppleva. Man ber inga böner från ett papper, utan det kommer fritt ut i luften.

Det finns inget som är fel eller rätt, utan det viktigaste är ju ändå att man trivs själv.

Jag fick ta mig en funderare, då det var nattvard på denna aktuella gudstjänst, men jag kände att jag inte kunde ta det. Jag känner att jag i daxläget är för långt bort från Gud. Jag vill så gärna, men det är så svårt att hålla fast vid det jag tror på. Jag vet vad som är bra, men ändå komer jag gång på gång bort från det......

Hur håller man fast vid den fasta klippan?

Nu är jag äntligen ledig igen. Jag fattar verkligen inte hur fort dagarna går, det känns som man inte hinner med något. Ibland skulle man ta sig tid med att bara vara, men jag känner att jag aldrig tar mig den tiden. Utan stressar runt även om jag inte behöver det.  Ja, egentligen vet jag inte vad jag stressar efter, det är någon konstig inbyggd känsla hos mig att jag ska hinna med så mycket som möjligt på min lediga tid.

Men egentligen är det väl kvalitets tid som jag söker och det får jag inte genom detta farande. Jag borde ta med mig barnen ut i skogen på en "pick nick" och bara njuta av det vackra vädret och naturen. För vad går egentligen upp mot en härlig dag i skog och mark.
Det kanske kan bli till helgen..

Hur lätt är det egentligen att leva som man lär?
Att vara ett föredömme för det man tror på och sen leva efter det. Jag vet hur jag ska vara, jag vet vad jag ska säga och känner många gånger vad som är rätt och fel. Men vad är det då som gör att man tar felaktiga beslut allt som oftast. Det är lätt att dömma andra och vara läraren med pekpinnen, men sen när man blickar ner på sig själv hurdan är jag då?
Kan jag vara nöjd över mitt liv? Har jag presterat det jag vill och kan jag vara stolt för jag är den ödmjuka typen?

Jag kom att tänka på alkoholisten, vet han inte om att det han gör är fel?
Han har fått kunskapen om att alkohol inte är bra, men ändå fortsätter han.
Det finns människor, som kan lägga av. Medan det finns de som inte klarar av det.
Var ligger denna skillnad? Är de som klarar av det starkare individer? Har de fått
mer stöttning och bättre behandling eller är det så att de har gått på den egna viljan?

Jag tror att det är komplext och att det fins många faktorer som kan spela in, men det starkaste verktyget är just VILJAN.
Har man viljan, så kan man förändra mycket, man kan besluta sig för att det går. Men med det säger jag inte att man inte behöver hjälp!

Det är det samma med övriga livet, man kan bestämma sig för att leva ett liv, som man lär. Man behöver inte följa strömmen, utan man kan gå på det man tror på. Det gör man för man även har en stark vilja till förändring. Det blir ingen förändring om jag inte först ändar mig själv. Det är där det stora arbetet börjar. Människor ska se på mig att jag lever som jag lär. Jag har inga lik i garderoben, utan jag blottar mitt inre och där finns inget att hämta. Jag har inget att dölja, utan jag kan stå upp för det jag tror. Då tror jag att ; jag börjar komma på rätt väg........