Vem pratar hon om??
När prästen beskrev honom på begravningen kändes det jättekonstigt. Vid flera tillfällen funderade jag på vem beskriver hon egentligen. Han tyckte mycket om skogen och naturen sa hon! Var det något jag totalt missat, i min värld så tyckte han om och dansa och spela bingo. Javist, jag minns att jag som barn var med morfar Ginko, för det var så vi kallade honom och mormor i skogen och plockade bär. Jag var nog inte så road av just det, utan det var mest att få fika i skogen. Jag tyckte det var så mysigt när vi drog iväg med den bajsbruna saaben ut i skogen och hade campngbordet med oss. Mormor hade bakat några kakor som vi åt av, så kokade de kaffe i skogen.
Egentligen har jag aldrig hört något om Morfar Ginkos släkt eller hur många de var. De hade nog inte så mycket kontakt genom åren vad jag vet. Det var först idag jag fick reda på att de var elva syskon och att han just var nummer elva. Prästen pratade om att han aldrig hade haft någon egen familj. Både jag och min syster blev upprörda över just detta efteråt. Vadå egen familj, han hade alltid räknat oss barn som sin familj. Det är konstigt bara för man inte är biologisk släkt, så räknas man inte. Även att han funnits med i vår släkt i 50 år.
Vi satt på vänster sida i kyrkan för vi just inte var släkt. Det var hans riktiga släkt, som prästen hade pratat med, de som knappt hade någon kontakt. Utan en kontakt som kom för några år sedan, då han började bli dålig. Men syster som alltid har besökt honom, bjudit hem han och ringt varje vecka. Henne frågade ingen; hur var han?
-Nej man valde att hitta på något som lät bra, för inte var det våran morfar Ginko hon beskrev!!
Håller med dig inte var det morfar prästen beskrev,förstår mig inte på folk och hur fräcka de kan vara,men tänker det var ju för morfars skull vi var där inte för deras.Kramar syster men känns det gör det
Det är fruktansvärt jobbigt när folk sviker i de stunder som är viktiga för sorg & bearbetning. För mej var begravningen en så viktig bit i sörjandet, det var ett fint avsked så som vi i familjen ville ha det. Önskar verkligen av hela mitt hjärta att det skulle få vara så för alla.
Jag är en ung tjej som fått välsignelsen att växa upp i ett kristet hem.
Måste bara berätta.
Jag mådde verkligen dåligt.
Gick ut med hunden i duggregnet för att få slappna av.
Steg efter steg, saktare och saktar.
Till slut kom jag till en punkt där jag verkligen kände att nej, jag orkar inte mer. Jag kan inte ta ett enda steg till, jag är så vädelös och svag. Jag orkar inte mer. Det här är det man kallar slutet, hejdå hela världen för nu orkar jag inte mer. Jag orkar inte.
Plötsligt känner jag hur någonting fyller mig totalt, från tårna till huvudet. En styrka övermäktig. Obeskrivlig styrka. Mer än styrka.
Jag ser ingenting, men jag känner på mig att det är vitt.
Jag fylls så totalt av denna styrka, och i mitt huvud ekar dom orden som är kända från texten Fotspår i sanden: "När du såg bara ett par fotspår – då bar jag dig"
Jag vet att det var Jesus som fyllde mig den där sena kvällen då jag insåg att själv orkar jag ingenting. Det är Jesus som måste bära mig.
Hej, ny här på blogg. Skit fin blogg du har ! Kika gärna in och skriv en mening :) Kramar !
