Tankar idag

Skönheten sitter i betraktarens öga. Ett gammalt ordspråk. Hm men vem är betraktaren om inte en själv. Ser mig i spegeln och den lilla finnen, som rivits och klämts på är numera ett horn. Nja eller nästan.  Blir helt tokig när det kliar och kan inte låta bli att riva upp den stackars skorpan, som försöker läka. Men är jag inte för gammal för tonårsfinnar vid det här laget? Tydligen inte!

Hur kan då en lite röd prick få ens självkänsla att dala så. Det kvittar vad man försöker göra med håret eller sminket som kletas på. Allt tunnas ut, samtidigt som en illmarig finne lyser. Den nästan bländar mig i spegeln.

Du vet väl om att du är värdefull, att du är älskad för din egen skull....

Att känna sig värdefull och att man är bra som man är kan vara svårt. Man vill gärna jämnföra sig med andra och se på dem. Man vill bli som de stora stjärnorna och lyckas som de.  Men var ligger jag och vad kan jag ha för krav på mig själv. Hur ska jag förbättra mig själv?

 

Försöker sätta in positiv feedback när det gäller träning. Vilka är mina starka sidor och vilka är mina svaga? Vad behöver jag bli bättre på och vad har jag blivit bättre på? Jag behöver höja tempo, behöver få in mer fart på träningen och ett flyt. Det gör inget om jag misslyckas hucudsaken är att jag försöker och utmanar mig själv. Hur ska jag annars kunna bli en bättre spelare?

- Nej nu ska jag ge gärnet och träna fysik och framförallt kondition, eftersom det är orken som tar slut. Jag orkar inte hela vägen och då blir det svårt att fokusera. Kanske skulle se om det finns tid i morgon igen och träna lite själv. Envis som jag är, så vill jag lyckas direkt! Jag vill se resultat, men det funkar inte hela vägen, så fort som jag önskade. Men jag lägger mig på min nivå och släpper nu fokus från de andra. Jag ska försöka se mina egna framsteg och berömma mig i det. Jag vet att jag kan, men det kanske tar lite tid innan det sitter , men vänta bara...

Nu går de ut med klass 2 varning, vilket kan komma i morgon eller sent i kväll. Men vad är detta för vargavinter? Kan inte minnas att jag varit med om det tidigare. Om det varit så, då måste jag varit liten!

Kollar ut genom fönstret och konstaterar att det kommer ta långtid innan all denna snön smälter bort.

Kom nyss hem efter ett träningspass. Jösses vad jobbigt det var, men samtidigt känns det gott i kroppen. Frågan är bara hur det kommer kännas i morgon. Kanske inte ens tar mig upp ur sängen. Målet är nu att träna tredagar i veckan. Kanske låter överambitiöst, men kommer man bara igång så.

Hur är det egentligen, alla vill synas och höras. Men några få utvalda får sin röst hörd. Vad beror det på egentligen, vad gör dessa varelser så speciella. Har de mer förmågor än andra eller är det bara, så att de hamnar där högst upp på pallen. Medan de flesta får stå vid sidan om och sukta, efter deras glans. Jag vill också vara med och till varje pris vill jag synas.

Frågan är bara hur jag ska lyckas ta mig dit? Antingen får jag sakta med säkert jobba mig fram. Annars kan jag ju göra något skandalöst, för det är sådant vi vill se. Vi vill gotta oss i andra, särskilt se andra göra bort sig. Det är lite , som att höja sig själv. Se på henne/Honom hur denne gör bort sig. Men de syns och blir ett med samhället idag. Ingen vill vara en tyst mus, som inte syns. Vi vill vara stora och starka som lejon. Alla ropar vi efter samma sak SE MIG, SE MIG. En törstan efter kärlek och ömhet.

En pojk kommer fram till mig. Han vet inte riktigt hur han ska få min uppmärksamhet. Han vill vara fysisk egentligen är det en kram han vill ha. Men killar kramas inte!! Han väljer att boxas lite, ja lite löst. Jag ser honom och det är det han vill. Han har inte haft en uppväxt, som andra. Han blev tidigt lämnat ensam i samhällets klor. Socialen blev hans följeslagare. Mamma missbrukade och kunde inte ta hand om honom och fadern var okänd. Vad skulle det bli av detta stackars barn? Han hamnade i familjehem, men han var ett jobbigt barn. Han krävde förmycket, så de orkade inte ta hand om honom. Socialen fick placera ut honom till behandlingshem. Han kände sig sviken. Han kunde inte lita på vuxna. Det ena behandlingshemmet efter det andra åkte han till. Ingen ville ha honom kvar, han var helt enkelt så jobbig. Han bråkade stökade och skulle anmäla allt och alla.

Men någonstans bakom denna fasad, så fanns det en lite pojke. En pojke som sökte tröst och behovet av att bli älskad för den han var. Min hjärta gråter, hur kan det bli så här? Att låta ett barn från riktigt unga år växa upp på olika institutioner.  Ensam i den stora världen, utan någon att lite på? Han ville inte tycka om någon, eftersom han visste att snart skulle han bli lämnat igen. Det var bättre att skydda sig bakom den hårda fasaden och hata.

Vi tar farväl jag ger dig en kram och önskar dig lycka till på nya stället. Jag tror på dig och säger att jag vet att du klarar detta. Säger med glimten i ögat att jag vill inte se dig här mer. - Nej det lovar du. Denna gång ska det fixa sig, säger du. Jag håller tummarna för det är du värd.

Jag var påväg till jobbet, men fick vända på E4. Det var total kaos att köra där, med all snö och modd. Hastigheten jag for fram i var 50 km/h och långtradarna pressade på. Det var inget annat än att vända hem igen och ringa och säga att jag fortfarande inte kunde köra. Frågan är bara, då det blir körbart? Det är ju inte så kul att ta ut en semesterdag pga att man inte kan köra till jobbet.

Sitter och tittar ut på snökaoset. Skulle åkt och jobbat redan vid fem, men kände att detta håller inte. Jag kan inte köra pga det dåliga väglaget. Men det ser inte ut att avta, så nu får jag snart åka och hoppas att vägen är ok hela vägen. De borde ju hålla de stora vägarna relativt rena. Sen är bilen packad med filtar och kaffe, vilket sägs vara bra. Har ju trots allt en resa på över 2 timmar. Har kollar läget på vägarna, vilket visar på modd. Men det kommer jag väl inte undan.

Ska åka och jobba i morgon, men väderleken ser inte så ljus ut. Gud vad trött jag är på att pedla i detta skitväder. Visseligen är det ljust, men denna halka är inte rolig. När jag var på jobbet sist, så lyckades jag stuka foten på träningen. Det känns ju sådär lagom roligt, med tanke på min träning hemma, som troligen får vänta nu. Ibland känns det som det aldrig slår fel. Precis när man kommit gång, så blir man sjuk. Vilket brukar vara vanligt i mitt fall, men då förkylning. Men nu annat en tjock och blå fot, men jag har blivit bättre. Så det kanske går snabbare denna gången. Sist jag stukade foten blev det in på röntgen och kryckor. Foten var lita tjock vid fotknölarna, som på vaden.

Men det är ju bara att gå på den, så rättar det till sig fortare.

Var på stan idag och hamnade på Lush en riktigt trevlig butik om jag får säga det själv. Idag blev köpet en deo i fast form, fri från aluminium. Vilket det finns i stort sett alla deo annars.