Hur svårt kan det va?

Jag byggde mitt hus på sand återigen, så fort blåsten kom började kylan komma. Jag försökte hålla värmen , så gott det gick. Jag tog av det jag hade men ingenting hjälpte. Jag lovade mig själv att denna gång skulle det bli annorlunda. Jag skulle vara mer förberedd och ha en färdig plan, men jag blev lika överaskad som innan när stormen kom. Det fanns inget förråd, som kunde tas av, utan det var att försöka så gott det gick med det som fanns.

Humöret började svikta, det blev inte som tänkt. Drömmarna bleknade och kvar blev bara verkligheten. Hoppet att förändring skulle ske blev mindre och mindre. Hur hade jag förvaltat mitt pund jag en gång fått. Hade jag gjort så som jag skulle eller hade jag bara grävt ner det, som ett skydd om något skulle hända. Hoppade jag utan fallskärm denna gång med eller fanns något lite kvar som jag hade haft svårt att släppa?
Om jag ser tillbaka, så hade jag byggt upp på fel saker, energin lades på fel saker. Kan det vara det, som nu var påväg att ske. UPPVAKNANDET, ur drömmen, som bara handlade om ytan och idealen. Det som sakta med säkert hade smygits sig in genom min dörr. Världen, som hade påverkat mig i stället för det som jag skulle påverkat hos den.

Ja återigen hade jag insett hur svårt det var att bygga sitt hus på den bergfastagrunden................


Kommentarer
Postat av: helle

Hej vännen!



Jag har kännt att jag ska skriva till dig ett tag nu.



Ibland, när vi är som minst, sårbarast och tömda på oss själva är vi som närmast Gud. Kanske är det så att när vi tror att allt är så bra, vi lyckas, vi klarar av allt det vi förutsagt oss göra, som vi verkligen är i fara. Då smyger sig högmodet på oss...



Jag tror att det berömda senapskornet är vi själva. Senapskornet är det minsta av alla frön och blir en stor och mäktig växt. När vi är små (och ynkliga) och beroende, som en litet senapsfrö, då har Gud möjlighet att växa genom oss.



Det finns ingen hopplös situation för Gud. Det kan se mörkt ut för oss, för vi har inte hela perspektivet. Vi tror så lätt att det är vi som ska bygga det där stabila huset, men det är Gud som gör det. Luta dig tillbaka, ropa på Gud, låt honom hjälpa dig och han ska ta dig ur den här stormen också.



Vårt kontrollbehov är vår fiende. Vi behöver inte ha kontroll. Vi behöver vara beroende. När vi är beroende så märker vi hur mäktig Gud är, för det håller. Det håller rätt upp i himlen.



Vi klarar inte av att vara perfekta! För det första så dog Jesus för oss just på grund av det och för det andra hade vi blivit odrägliga. Det är helt ok att misslyckas! Vi hade slutit våra hjärtan och blivit stolta, högmodiga och eländiga om vi inte misslyckades ibland. Det påminner oss om att vi behöver leva i förlåtelse.



Du är älskad! Du är Guds underbara barn! Han har förlåtit dig! Han delar din sorg och han är alltid vid din sida!



Med kärlek!

Helle



PS. Du behöver inte publicera den här kommentaren om du inte vill. DS

2009-09-03 @ 23:07:51
URL: http://www.forlaten.blogspot.com
Postat av: Jennie

Hej Helle!

Jag jag tror som du säger att vi behöver vara beroende. Kan själv se en röd tråd genom mitt liv när jag levt på olika sätt.



Har haft en långresa innom mitt kristnaliv och kan skriva under på att när det var som värst, då bar han mig. Det finns ingen annan förklaring.



Men när jag sedan börjar komma på fötter igen, så är det lätt att glömma. Vad var det som räddade mig!! Vem ropade jag och bad till då om inte Gud..



Att komma tillbaka till stadiet att vara beroende och ödmjuka sig för det som är rätt. Är inte alltid det lättaste.



kram

2009-09-06 @ 19:59:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0