Tankar idag

Om förlåtelse

Ang 1 Joh 2:10-11. Är det rimligt att en person ska älska sin "broder" i alla väder? Är det ens önskvärt? En pojke som blir sexuellt utnyttjad av sin far till exempel - skulle inte lite helhjärtat hat kanske vara på sin plats? Skänka styrka att kämpa eller fly? På vilket sätt skulle den pojken gagnas av att utan förbehåll älska sin far? Skulle inte pojkens kärlek till sin far snarare vara av det förblindade slaget än det upplysta?

Till P

Vi är väl inte mer än människor! Om någon gör något mot våra nära och kära, så slår väl allt som oftast reptilhjärnan till. Även för mig:) Vad annars, vem känner att det är bara att vända andra kinden till i de lägen som du nämner och be om förlåtelse? Ja i ärlighetens namn inte jag i allafall. Men det finns säker de som tycker det. För mig är det obegripligt att någon kan göra sådant mot ett barn. Jag skulle kunna skriva en avhandling om detta, men känner då att det kan sväva iväg hur långt som helst. (Har ett yrke, då jag ser detta allt som oftast och det är inte alltid lätt att vara profesionell när det gäller sådana saker).



Men det finns andra lägen, då vi blir osams med personer, som betyder något för oss. Då vi mår dåligt pga att en vänskap går förlorad, men vi är för stolta för att be om förlåtelse. Vi vill inte se att vi har felat i detta, men samtidigt gnager det dåliga samvetet och vi mår dåligt över det.

vill man bli förlåten, ska man förlåta

åhh jag skulle oxå vela gå bibelskoa =) ja har då inte varit så bra på den dr punkten sjelv

det där är såå svårt så himla svårt att fölåta och glömma nr någon gjort en rikigt riktigt illa eller när man ser att en tex pedofil eller våldtäcks man får gå nästan fri då blir de så hial svårt för mej att inte bli arg och rikigt hata den där hemksa personen man läser om i tidningen! men dom kommer juh få stå till svars för allt endå man kanske ska tänka att man e ingen domare och att det inte e jag som ska bestämma vad som händer med sådana utan låta det vara i guds händer för alla får juh stå tillsvars till slut men så himla svårt ååh suck

Förlåtelse är viktigt. Bra att du skriver om det. :)

Nä, precis. Vem känner för att förlåta i sådana lägen? Och varför hämta moraliskt stöd ur en bok som vill att vi ska göra det även i sådana lägen?



Du skriver: "Men det finns andra lägen, då vi blir osams med personer, som betyder något för oss. Då vi mår dåligt pga att en vänskap går förlorad, men vi är för stolta för att be om förlåtelse." Men hur vet du att det är dessa fall som de citat du valt ut avser? Är det inte bara din egen personliga tolkning?

Och minst lika viktigt är att göra sig själv den goda tjänsten och förlåta sig själv.

Hej!

Vet inte om jag är för sent ute i debatten, men...



Att förlåta är ibland lite missförstått. Att förlåta innebär att separera synden från syndaren, handlingen från den som utförde handlingen (precis vad Gud gör för oss). För att göra detta krävs faktiskt att man fördömer det onda som gjorts mot en. Tvärtemot vad man ofta får uppfattningen om förlåtelse - som något mesigt. Problemet med incest och liknande är att offret ofta känner sig som den skyldige och att förövaren inte gjort något fel. I det här läget är det viktigt med sanning - vem som är offer och vem som är förövare. Därefter kan en förlåtelseprocess ske. Det onda (observera att jag pratar om handlingen och inte personen) måste dömas, därefter kan förlåtelse ske.



Förlåtelse är en process, som börjar med att man vill förlåta den som har gjort en illa. Det finns oerhört smärtsamma oförätter som till synes är omöjliga att förlåta. Men med Guds hjälp är allt möjligt. Det vi inte förmår att själva förlåta, kan vi be om hjälp att förlåta.



Vad blir då konsekvensen av att förlåta? Det finns ett fantastiskt citat av CS Lewis som lyder ungefär: Att förlåta är att släppa en fånge fri och när man väl har förlåtit så inser man att den fången var man själv...



Konsekvensen är FRIHET! Den som mår dåligt av att inte förlåta är man själv i högsta grad. Jag har mött människor som är arga, besvikna och bittra för något som hände för 25 år sedan. Förövaren lever som inget hade hänt (om han fortfarande finns i livet) men offret mår fruktansvärt dåligt. Det som har hänt den människan är fruktansvärt, men inte nog med det som hände det kan ha styrt hennes hela liv!!! Hennes val att inte våga lita på någon (vilket kan ha lett till ett otal brustna relationer och en massa smärta), ångest, ilska, bitterhet, offermentalitet.



Förlåtelse sätter punkt för just detta. När man har förlåtit kan man inte skylla sitt elände på någon, man är åter på banan, själv ansvarig för sina handlingar. Förlåtelse innebär att man sätter stopp för att eländet ska förstöra hela ens liv och styra ens val i livet.



Att förlåta är inte lätt, men frågan är vilket som är värst. Observera att förlåtelse inte innebär att man automatiskt ska ha en relation med den som har gjort en illa.



Förlåtelse leder till frid och liv. Oförlåtelse leder till bitterhet och ensamhet. Detta är konsekvenser som vi faktiskt kan se redan här på jorden! Vilket väljer du?



Förlåtelse är inte bara en process, det är även en handling men kanske framför allt en attityd. Vi väljer att ha den attityden.



Med kärlek!

helle

Till Helle!

Så bra skrivet att se skillnaden på vad egentligen förlåtelsen gör.