Tankar idag

Vad är det som gör att en människa söker sig till frälsningen. Om man tidigare står helt utan någon kristen bakgrund, vad är det då som gör att man tar steget och blir frälst. För inte står Gud en dag utanför dörren och knackar på.

Är det tillfäligheterna som gör tillfället eller är det så att det är meningen att alla människor skall bli frälsta, så han sänder ut missionärer? Är det svårare att bli frälst i Sverige än i ett annat land?

Jag kan ju bara se till mig själv, har ingen kristen uppväxt och har tidigare aldrig sett mig som någon kyrkobesökare. Hur kommer då jag i kontakt med kyrkan?
Jag avskyr människor som försöker lura på folk en massa religöst dravel, sådana människor ger jag inget för. Har tidigt fått lära mig att frikyrkofolk är de värsta, eftersom de lever i en slags sekt och gör inget annat än lurar folk på pengar. Ja rent ut så det här med Gud var då inget för mig.

Jag kunde däremot tänka mig att spå i kort, göra anden i glaset, tro på stenar och springa på "hokus pokus" mässor. Vilket ligger väldigt långt bort från kristendomen. Jag funderade däremot på Budda, eftersom jag trodde att man hade flera liv eller ville tro det. Jag kände att det skulle vara så meningslöst annars om vi bara levde en stund på jorden och sen var det slut. Något fanns men detta något kunde jag inte riktigt sätta finger på vad det var.......

För ca 12 år sedan fick jag min första kontakt med frikyrkofolket. Jag träffade en kille vars familj var med i pingstkyrkan. Han sa tidigt att han var troende, men att han inte levde som man skulle....Jag funderade inte så mycket på det, mer än att det var märkligt. Om man nu var troende, så var man väl det fullt ut. Har man funnit en skatt, så slänger man väl inte iväg den?

Ja där kan man säga att min kristna resa startade..........

Ett gått skratt förlänger livet säger man , vilket har visat sig vara sant.
Att se livet från den ljusa sidan gör allt mycket enklare. Försöka hitta det positiva i
det negativa kan vara nog så svårt, men gör än lyckligare i längden.
Släpp det som varit och blicka framåt.
Lär av misstagen man gjort genom att inte göra om dem,
och bland det viktigaste av allt förlåt dig själv.

Att sätta tro till handling hjälper dig att komma framåt.
Tror man inte på framtiden, så är det svårt att se ljuset i tillvaron.
Ibland kan livet bestå av många motgångar och det är svårt att
tro att det någonsin kommer bli bättre . Då kan man få känslan av att vilja ge upp.

När allt känns som värst, så kan man ibland undra var Gud finns. Man börjar ifrågasätta hans existens överhuvudtaget. Har själv funderat under olika perioder i livet på; om nu Gud finns varför hjälper han mig inte?
Ibland om jag ser tillbaka, så finns det saker i mitt liv, som har ordnat upp sig fast jag inte kunde tro det var möjligt. Det finns inget annat, utan att det måste vara Gud. Har bestämt mig för att lite längre fram  skriva ner lite episoder i mitt liv, där det måste varit Gud som gripit in. Allt var sönder, allt var trasigt men ändå  gick det reparera.

HUR? Ja, under lång tid så har personer runt mig haft mig och min familj som böneämne. Jag har varit arg och bitter på allt och alla. Men argast har jag nog varit på Gud och dem som tror på han. Jag har burit mig åt som en idiot, men ändå har jag blivit förlåten. Det har varit och är en lång väg att gå tillbaka och det svåraste med denna resa är att förlåta sig själv. Kommer jag någonsin förlåta mig själv?

"Den som ni förlåter, honom förlåter också jag. Ty
det jag har förlåtit, om jag haft något att förlåta,
det har jag gjort för er skull, inför kristi ansikte."
(2 kor 2:10)

Var på vuxen konfirmation i dagarna, vilket var riktigt kul. Det var flera år sedan jag var i svenkska kyrkan, så man är inte riktigt van vid detta upplägg. Det va tur det stod i informationshäftet alla gånger man skulle ställa sig upp och sätta sig ner. För det var en massa gånger man skulle göra det.

Funderar lite över skillnaden på stadskyrkan och frikyrkan. Det jag kan säga på en gång är att det är mycket mer uppstakat i stadskyrkan. Jag skulle nog tröttna efter några gånger, eftersom jag upplever det stelare, men jag kan förstå om man känner att det är för rörigt i frikyrkan. Man känner sig nog mer avslappnad där kan jag uppleva. Man ber inga böner från ett papper, utan det kommer fritt ut i luften.

Det finns inget som är fel eller rätt, utan det viktigaste är ju ändå att man trivs själv.

Jag fick ta mig en funderare, då det var nattvard på denna aktuella gudstjänst, men jag kände att jag inte kunde ta det. Jag känner att jag i daxläget är för långt bort från Gud. Jag vill så gärna, men det är så svårt att hålla fast vid det jag tror på. Jag vet vad som är bra, men ändå komer jag gång på gång bort från det......

Hur håller man fast vid den fasta klippan?

Hur lätt är det egentligen att leva som man lär?
Att vara ett föredömme för det man tror på och sen leva efter det. Jag vet hur jag ska vara, jag vet vad jag ska säga och känner många gånger vad som är rätt och fel. Men vad är det då som gör att man tar felaktiga beslut allt som oftast. Det är lätt att dömma andra och vara läraren med pekpinnen, men sen när man blickar ner på sig själv hurdan är jag då?
Kan jag vara nöjd över mitt liv? Har jag presterat det jag vill och kan jag vara stolt för jag är den ödmjuka typen?

Jag kom att tänka på alkoholisten, vet han inte om att det han gör är fel?
Han har fått kunskapen om att alkohol inte är bra, men ändå fortsätter han.
Det finns människor, som kan lägga av. Medan det finns de som inte klarar av det.
Var ligger denna skillnad? Är de som klarar av det starkare individer? Har de fått
mer stöttning och bättre behandling eller är det så att de har gått på den egna viljan?

Jag tror att det är komplext och att det fins många faktorer som kan spela in, men det starkaste verktyget är just VILJAN.
Har man viljan, så kan man förändra mycket, man kan besluta sig för att det går. Men med det säger jag inte att man inte behöver hjälp!

Det är det samma med övriga livet, man kan bestämma sig för att leva ett liv, som man lär. Man behöver inte följa strömmen, utan man kan gå på det man tror på. Det gör man för man även har en stark vilja till förändring. Det blir ingen förändring om jag inte först ändar mig själv. Det är där det stora arbetet börjar. Människor ska se på mig att jag lever som jag lär. Jag har inga lik i garderoben, utan jag blottar mitt inre och där finns inget att hämta. Jag har inget att dölja, utan jag kan stå upp för det jag tror. Då tror jag att ; jag börjar komma på rätt väg........

Vem är människans värsta fiende om inte tungan. Kan vi i vredesmod hållas oss till samlat tal, utan att säga något som vi inte borde?  Att behålla vreden innom sig i stället för att "spy ut allt som galla", då har vi kommit långt. Kan vi lära oss att allt som vi tyvker inte är av vikt för andra, då har vi också kommit till en högre mognad när det gäller komunikation.

I Jak 3:2 står det skrivet
Vi begår alla många fel. Om någon inte felar i sitt tal,
så är han en fullkomlig man som också kan tygla hela
sin kropp.

Vad är det då som gör att vi människor fylls med så mycket hat och bitterhet att vi inte kan hantera denna känsla, utan att bli bitter. För är det inte en bitterhet, som är födan till hatet? Får hatet ingen föda, så kan den inte heller slå rot i människans liv.

Vad är det då som skapar en bitterhet i våra liv?
Är det jagandet efter ett tillfredställt liv, jagandet efter den ständiga lyckan?
Kan det vara så att vi har orimliga krav på oss, som gör att vi blir håglösa och tappar tron på oss själva. En känsla av att vi inte duger som vi är, utan ett ständigt jagande efter förbättring.

Är vi nöjda med det vi har?

Hur ofta tänker vi på att vara tacksamma, ber vi till Gud och tackar han lika ofta som vi ber om hjälp?
Kan bara tala för mig själv, men är det någon gång som jag känner mig extra kristen, så är det då jag behöver hjälp. När jag är svag och min tilltro till mig själv vacklar, så kommer mina tankar till Gud.
Men jag tror inte att jag är unik på detta plan, utan hur många är det inte som blivit frälsta i kris. Kan vi se kopplingen till att Jesus, kom till dem som ingenting var. Till dem som behövde och förtröstade på han.........

Idag kom sonen och frågade sin pappa:
-Pappa tror du på Gud?

Pappa svarade:
-Ja det är klart.

Sonen
-Men varför går du då aldrig till kyrkan?

Att säga en sak till sina barn, men att göra en annan uppmärksammas mer än man tror. För barnen är det naturligt att tro på Gud. Den grunden kan inte vi slå oss på brösten för, utan snarare det kristna dagiset som barnen har gått på.

Det får mig att tänka på bibel versen "kom som ett barn".

Deras tro känns öppen och ärlig, utan en massa krångligheter som vi vuxna dras med. Barn skäms inte för sin tro, för dem är det vi vuxna som är konstiga och krångliga, då vi ska förklara något. Barnen svarar ärligt och rakt på sak.

När man läser gamla testamentet, så handlar det mycket om lagen. Hur man ska följa den för att vara kristen. Men när vi går över till nya, så handlar det om tro. Det är egentligen bara  Jakobs brev, som tar upp att det handlar om gärningar också. Vilket kan kännas lite förvirrande, hur är det egentligen? Handlar det enbart om tro eller måste vi prestera något också?

Men tänker då att vissa saker går hand i hand, är jag kristen så ska jag leva som en också. Men hur lever då en kristen, handlar det om att allt är svart eller vitt? Eller är det så att det även finns en gråzon? Känner själv att det kan vara lätt att känna antingen eller, ska det va så ska det va! Annars kan det kvitta........ Något som egentligen kan kännas ohållbart, eftersom livet består av många oförutsedda händelser och man kan inte alltid reagera som man borde. Jag vet vad som är rätt men ändå gör jag fel. Vem är det som sätter upp mina ideal; är det jag, min familj eller Gud? Vad vill jag själv att mina barn ska ta lärdom av? Hur jag lever mitt liv, kommer att prägla mina barns liv. Vad kommer de få med sig från sin barndom och vad kommer de sätta värde på.

Jag vill att mina barn ska växa upp i en trygg miljö och känna sig älskade. För att jag ska kunna ge mina barn det, så måste även jag leva ett tillfredställande liv, utan konflikter. Lever jag ett liv som jag inte kan stå för inför mina barn, så kommer det snart påverka dem negativt.