Sveket för mig

Hur ser du på ditt liv. Är det du som lever eller är det världen, som lever runt dig. Du säger att du mår dåligt pga de yttre faktorena, som drabbar dig. Du är nere för du känner dig övergiven, men du har tappat insikten då det gäller dig själv. Du har glömt att det var du som valde ditt liv. Jag har men allt jag förmår försökt hjälpa dig, utan resultat. Du vaknade upp och försökte skärpa dig. Jag ställde ett krav, om du inte slutar så har du inte mig längre. Du var inte välkommen, så länge du blundade för ditt levende. Du tog emot en behandling och du började leva upp och jag trodde du var förändrad.

Men du släppte aldrig taget helt, utan du lät alkoholen ta över igen. Den var viktigare än jag, din egen dotter. Du kunde inte se en framtid, utan att någonsin mer ta ett glas. Ett glas av den dryck, som har förstört ditt  liv. Flaskan som sakta men säkert har fört oss bort från varandra. Den som skapat osäkerheten och tron hos mig. Jag har förlänge sedan slutat hoppas på att det ska bli bra, utan tror att det blir Slutet på ditt liv...

Ibland har jag hoppats och önskat att du var en människa jag inte behövde bry mig om. Men så är inte fallet, även att jag är vuxen idag. Jag har lärt mig att leva i denna vetskap, även att det tog många år att förstå. Många år innan jag vågade erkänna hur det står till i perioder. Att sluta ta på mig skulden och skämmas, utan se det som att jag är en egen individ, som inte kan ta det ansvaret. Om jag försöker dra mig till mines, så vet jag inte hur många gånger vi försökt hjälpa dig. Ja den hjälp, som för stunden fått dig ur rännstenensgrund. Du säger att du inte har några problem, utan det är snarare alla andra. Ja det är sant att jag har haft problem och en av dem är oron över dig. En oro, som ofta gnager i mitt liv, även om jag försöker förtränga. För jag vet att det ligger utanför min makt att förändra. För ska förändring ske, så måste den börja hos dig.

Ibland har jag funderat över vad som skulle behöva hända föratt du ska vakna upp. För att du ska inse, vad alkoholen gör med ditt liv. Du har fått varningar från jobbet, varit på behandling två gånger, deltagit i eftervårdskontrakt och fixat det. Men sedan händer något, du har inte längre den kontrollen som du behöver. Utan låter flaskan återigen komma smygande in i ditt liv. Det är jobbigt att se, men vad ska man göra när du inte inser bekymret. Du tror du kan lura mig, men jag vet och hör. Jag hör såväl när du bara tagit en öl, men jag säger inget. Orkar väl inte längre, utan låter dig tro att jag inget begriper.

Det finns två diken i denna historia och det är så att när du är bra, så är du verkligen jättebra. Du finns till hands och lyssnar och ställer upp. Det finns inte många, som är så bra som du då. Men sen kommer perioderna, då du dricker i dagar till och med veckor. Du stannar hemma från jobbet och skyller på diverse krämpor. Jag kan inte förstå att de inget begriper, men det är väl så att de ser dig som den du egentligen är. Eller är de kanske konflikträdda och blundar istället för att konfrontera dig. Jag har själv satt dit dig flera gånger på jobbet inte för att vara elak, utan helt enkelt för att få dig att inse att du behöver hjälp!

Men nu är jag återigen handlingsförlamad, men kanske lite lättare nu. Eftersom vi bor en bra bit ifrån varandra, jag behöver inte stöta på dig i samhället. Jag behöver eller kan inte åka förbi och smyga på dig. Ta den extra rundan bara för att se om du är hemma eller se om du åkt til jobbet. Det blir som något slags invant mönster, som sker utan att man tänker på det. Jag försöker fundera ut då jag först upptäckte att du hade problem eller insåg allvaret i det hela. När började det egentligen eller har det alltid varit, men blivit värre med åren. Jag vet faktiskt inte.

Jag minns ett senarie eller två extra starkt, båda gångerna blev du knivskuren. Det var nog tio år mellan gångerna, men det såg ut på ungefär samma sätt. Det handlade om ett personrån i stan, du var full och blev hotad, skuren, slagen och fick åka till sjukhuset. Sista gången var för 3 eller 4 årsedan, du ringde mig och var full och frågade om jag kunde komma och hämta dig. Men jag sa -nej! Jag hade lovat mig själv att inte hjälpa till då det gällde ditt drickande. Hade du tagit dig till stan, du kunde du ta dig hem!
Du ringde mig dan efter och berättade att du var på sjukhuset. Du berättade vad som hänt och jag kom. Det var ingen vacker syn jag såg. Du var skuren och sönderslagen i ansiktet och tänderna bortslagna. Vilket ångest jag fick, tänk om jag hade åkt och hämtat, då hade det inte hänt. Samtidigt tänkte jag att detta kanske skulle bli en läxa eller uppvaknade. Du kanske skulle inse att det var dax att lägga av. Men så blev inte fallet, inte denna gången heller. Det var väl inte tillräckligt, motboken var väl inte full.

En förändring sker inte tack vare detta, utan något annat måste till. Men vad det är min fråga? Inga behandlingar i världen kan komma till rätta med problem, som inte existerar. Hur ser du på det du har när du är nykter och vad du förlorar då du dricker. Vad är viktigast för dig? Jag funderar lite över i vilken bubla du lever, en värld full av lögner och påhitt. Det är väl lite som man säger "kaka söker maka", du hittar dina vänner. De med andra normer och värderingar än jag. De som inte ser drickandet som ett problem, utan ett sett att stressa av. Somliga väljer att medicinera sig då man mår dåligt andra dricker alkohol.

Hur blir det då man väljer att avstå? Ja man förlorar endel av ens bästa vänner. För det är klart att det är vänner, som ställer upp i "vått och torrt". Har man inget dricka, så är det klart de bjuder. De kan även gå till systemet och köpa ett par flaskor om man inte är i fas att gå dit själv. Det är vänner det, de som aldrig sviker!
Jag blir arg, då jag tänker på det. Varför hjälper de dig? Kan de inte sköta sig själva. Ser de inte att detta kommer bli ditt fall. Ibland kan jag känna en sådan fruktansvärd ilska och lägga över problemen på dem. Om du hade haft bättre vänner, så hade allt sett annorlunda ut. De hade sett problemet och försökt hjälpa istället. Funderar lite över vad det beror på. Kan det vara så att de vill inte vara ensamma i sina problem, utan vill ha med dig på banan. De vill inte att du ska lyckas, eftersom inte de gör det. Du blir som ett med dem och jämnför dig med dem. De blir dina referensramar och du ser inte utanför dem. Vet ibland då du lyst upp och berättat om någon ny bekantskap och sagt att de  är så bra på ditt eller datt. Men av någon konstig annledning, så kommer det snart fram vad som är ert gemensamma intresse är, om inte alkoholen. Funderar över varför du nedvärderar dig så, du som egentligen skulle kunna få ett bra umgänge. Du är social och trevlig, har många intressen, så varför väljer du detta?

Min bakgrund har satt sina spår, spåren som aldrig suddas ut. De läker inte ut av sig själva, men jag lever med kunskapen och insikten idag. Men det är inte alla som förstår, då jag väljer att säga nej. Jag vill inte att mina barn ska uppleva fester, men säger jag det så anses jag larvig. För det är skillad, de har ju kontroll. Ja just det, de har kontroll. Men det har väl alla till en början, men hur många fester har inte under årenslopp urartat på olika sett. Jag förstår inte varför jag måste sitta inne med så många argument för att barnens ska slippe se. Ibland kan jag känna att jag hatar nyårsafton och midsommarafton. För med vem ska jag fira? Antingen är det att vara själva annars är det fest. Sen är det för barnens skull man firar, varför kan då inte fler än jag tänka nyktert. Jag blir så trött på dessa tillställningar. Jag ska vara någon slags stöttepelare, som ska hålla ihop allt, men ingen följer med mig på tåget. Jag börjar bli trött på att dra lasset, orken börjar ta slut och energin på det jag tror är rätt får jag inte mycket respons på. - Nej jag överreagerar heter det. Men gör jag verkligen det, då jag har sett hur det kan gå och hur ledsen man kan bli.

Blev så ledsen idag kunde inte hålla tårarna borta. Egentligen vet jag inte varför jag känner såhär, men ibland blir allt bara fel. Jag vill kunna träffa vänner utan att det ska serveras vin, accepterar de inte min ståndpunkt så kan det vara. Är vi vänner så kan vi umgås ändå. Jag trodde det hade skett en förändring, jag trodde vi hade ett gemensam beslut. Men så var det visst inte, utan tiderna förändras och inte alltid till det bättre. Då får man höran att det är väl bättre att ta ett glas ibland än att vara som en tjurkärring. Men varför blir jag det, ja just av den anledningen att glasen kommer fram. Jag har börjat tappa tron på mänskligheten och på detta dubbelspel. Stå för det då och gör det fullt ut, att du struntar i mig och vad jag tycker. Att jag egentligen inte är värd något och att du inte bryr dig. Försök inte säga en sak och göra en annan, den ända du lurar är dig själv.



Du ringde mig i dagarna och berättade att det hade blivit förändringar på jobbet. Din tjänst behövdes inte längre, utan skulle tillsättas av en mer utbildad. Det hade blivit så mer och mer att de gamla skulle bort och unga flickor skulle in. Du var jättearg och förstod inte att de kunde göra så efter 40 år.

Jag teg, vad skulle jag egentligen säga. Om jag inte skulle säga sanningen, jag visste ju den. Det var inte alls som du sa till mig, utan du hade fått dina varningar. Men du lyssnade inte, egentligen varför skulle du lyssna? Du hade fått flera varningar innan, men inget hade hänt. Du hade haft dina sjukskrivningar, men sedan kommit tillbaka till jobbet och allt var som vanligt. Ingen kunde konfrontera dig för du har talets gåva och kan övertyga de flesta. Det har jag fått erfrara genom åren och jag vet fortfarande inte vad som är sant eller falskt. Men faktum är att genom åren har lögnerna blivit fler och du har börjat få svårare att få ihop sanningen. Jag tror egentligen inta att det har någon betydelse om jag säger att jag vet sanningen eller inte. För jag tror ändå att du lever i din värld och din verklighet. Vilket inte stämmer med övriga världen. Samtidigt som jag känner att detta var inte mer än rätt, så tycker jag synd om dig. För jag tror inte att du egentligen är medveten om att du har ställt till det för dig själv. Det är ingen annan. Skillnaden denna gång var att det inte längre gick. De tröttnade på dina bortförklaringar.


Nu är vi tillbaka till rännstenen, det är katastrof. Egentligen har det aldrig varit värre. Jag har ont i magen jag vet inte vad jag ska göra. Vad kan jag egentligen göra? Jag blir arg, då jag känner denna maktlöshet och jag känner hur ilskan kommer. Men samtidigt blir jag så ledsen, jag tänker på allt du har gjort för mig och hur bra du egentligen är. Jag kan inte lämna dig så här, utan jag måste ännu en gång ingripa. Jag går emot vad jag tidigare har sagt att nu får du klara dig själv. Det är trots allt en sjukdom säger de, även att jag ibland kan känna att man satt sig i situationen själv.

Kommentarer
Postat av: Craxyknas

Kära hjärtanens... Jag önskar jag kunde ge dig och din mamma en kram. Trösta på något vis. Det måste vara riktigt jobbigt för dig, men också för henne. Jösses... Jag ska be. Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft, som du säger. Kärlek.

2009-09-28 @ 21:57:34
URL: http://craxyknas.blogg.se/
Postat av: helle

Hej!



Jag hittar ingen kompabilitetsknapp :(. Varken safari eller firefox fungerar :(.



kram!

Helle

2009-09-28 @ 22:12:00
URL: http://www.forlaten.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0