Tankar idag

Ja, vad säger man fick det bekräftat från båda idag att seperationen var ett faktum. Tidigare har jag hört det från ena parten att det varit i luften, men inte mer. Vad säger man då, den ena står fast vid sitt beslut och har väl egentligen velat länge och den andre vill inte. Det är alltid svårt då man inte är lika inför en seperation, jag tror egentligen inte på att det finns några bra seperationer. För i de flesta fallen vill den ena mer än den andre och det drar igång en känslokarusell. Varför, varför, vad har jag gjort för fel, finns det något jag kan göra för att det ska bli bra igen?

Sen sitter jag då mellan dessa två, eftersom jag känner båda mycket väl. En är släkting och den andre har varit en del av mitt liv i många år. Och även en del av mitt liv framöver, eftersom vi arbetar på samma jobb.  Allt  känns lite märkligt, eftersom personen i fråga alltid varit snäll och ställt upp för mig om jag har behövt. Hur kommer det bli framöve? Hoppas bara att det går hållas på en vuxennivå. rMen när man själv hamnar i en kris är det väldigt lätt att hamnar i barnstadiet igen. Det går inte tänka klart och man kör huvudet i sanden fullständigt. 

Sen ska man då försöka ge denne råd och stöd efter bästa förmåga och hoppas på att inte ilskan tar över. För att gå runt och hata andra människor mår man aldrig bra av. Men detta är lättare sagt än gjort, man känner sig sviken och ensam och ledsen. Det finns bara mörker runt omkring och viljan att leva vidare kan vara svårt. Men där någonstanns måste man börja ta tag allt och se vad man har och värdet i det. Det går inte leva vidare i en relation om den andre inte vill. Men vill båda, så finns det mycket hjälp att få. Det handlar om vad man vill med sitt liv och vad man sätter värde på.

Jag har själv gått igenom en seperation, så jag vet vilket elände det var. Har aldrig i hela mitt liv mått sämre och jag trodde inte att man kunde få så mycket hat och bitterhet innom sig. Det var så man blev rädd för sina egna tankar. Under denna period hamnade jag i ett flyktbeteende. Där jag inte längre var mig själv, utan började agera och tänka som ett barn/tonåring. Det gick inte prata med mig för jag var blockerad. Problemet vi hade var att vi inte var på samma våglängd och vi lyssnade inte på varandra. Båda mådde jätte dåligt var och en på sitt håll och ingen orkade ta tag i problemen vi hade gemensamt.

Det jag vill ha sagt med detta är att om man väljer rätt väg så är allting möjligt. För idag är vi tillbaka hos varandra igen och det är nog inte många som ens kunnat drömma om. Det finns ingen annan mölighet, utan att det var Guds ingripande för i egen kraft hade det aldrig gått. Men att säga det till dessa två känns svårt, eftersom ingen är troende, men att be än bön om vishet är väl det minsta jag kan göra efter mina egna erfarenheter.