Missbrukarensdotter
Jag hade tidigt sagt att jag inte kunde göra mer, eller orkade inte heller. Det känns inte som ni förstår hur de sista åren har varit. Hur mycket tid jag egentligen har lagt ner i både tanke och verksamhet. Missbruket har jag levt med i många år, men ni har inte förstått problemen som han har. Varför? Ni var ändå släkt med han och en del av hans förflutna.
Ville ni inte se eller var ni för upptagna med ert eget liv? Jag har senast för 1,5 år sedan slitit med att han skulle komma in på behandling. Jag bönade och bar att soc skulle förstå allvaret, men svaret var att han var inte i tillräckligt dåligt skick för att få LVM. Jag ville att ni skulle förstå, men jag insåg att det skulle inte bli så. Det blev min egen strid där det handlade om att överleva och må bra själv. När det inte finns någon hjälp att få utifrån, så börjar man förtränga. Förtränga att han fanns. Jag hade bestämt mig att nu får det vara nog för jag orkade inte mer. Det började ta på min egen kraft och familj, de tyckte att jag skulle släppa taget. Eller så farligt är det väl inte, han tar ett par öl ibland för han mår dåligt.
Men det var inte så, han förlorade jobbet, mig och sina barnbarn tack vare alkoholen. Dryckens rus var viktigare än oss. Det gick inte tävla mot den, utan vi var besegrade och det värsta var att ingen såg. Jag blev dottern som stack ifrån sin far, som blev ensam och drack. Men fallet var det att en av anledningarna var att jag orkade inte se längre. Jag ville inte att mina barn skulle behöva stöta på morfar i samhället och behöva skämmas inför sina kompisar.
Jag hatar drycken, som tog dig bort från oss, som gjorde att jag förlorade dig alldeles för tidigt. Den tog inte livet av dig, men det tog din hjärna och ditt minne. Nu minns du inget längre från det idag, då ditt korttidsminne är borta. Du tror att du ska kunna flytta hem, men du är fast på ett demensboende vid 60. Vad hände? Jag trodde att en dag skulle någon ringa mig och säga att du finns inte längre, att kroppen hade sagt ifrån. Jag väntade varje dag att snart kommer samtalet, där ditt liv är slut. Men i stället fick jag ett samtal från din syster, som berättade att du log på sjukhus. Du hade varit där i en månad, utan att man visste om några anhöriga.
Du lever du andas, men du kommer aldrig mer kunna bli en far eller morfar. Du lever fysiskt men ditt minne är borta. Du vet att vi finns men du minns inte när vi träffas. Jag andas och försöker orka. Jag tänker på den du var och försöker minnas de ljusa tiderna. När vi hade roligt ihop, när du var min far.
Nu sitter du i din lägenehet på hemmet inte ett ont anande om vad som sker runt omkring. Du frågade mig om jag skulle komma på farsdag, men jag sa att jag inte kunde. Ibland funderar jag på om jag gjorde rätt när jag lät dig stanna kvar i den stad du kom ifrån. Jag kanske skulle flyttat hem dig till mig, så det var lättare för mig och barnen att hälsa på. Men jag tänkte på dina systrar och övrig släkt. Att de skulle ha närma till dig. Jag kan alltid åka de 20 milen ner till dig. Jag anade att annars, så skulle jag vara den ända, som besökte dig. Ja det är klart min mamma och barnen med. Jag trodde det skulle bli bäst så.....
