Maskrosbarn
Idag fick jag samtalet som jag väntat på. Eller väntat på är fel val av ord, men ni förstår då jag berättar. Faster berättar att min far är på sjukhuset. Faktum är att jag inte pratat med han på över ett år. Det låter nog konstigt för de flesta, men jag gjorde ett val då jag inte orkade längre. Då kraften tog slut och jag insåg att jag inte kunde hjälpa, utan det handlade om hans vilja att få hjälp. Min far är alkoholist! Orden är fortfarande svåra att säga även att jag insett detta för många år sedan.
Att leva som anhörig till en missbrukare är allt svårare än man tror. Det finns inget större ego. Jag har blivit arg så många gånger, jag har bönat och jag har bett, jag har hatat och jag har skrikit. Men inget har hjälpt. Jo kanske för stunden som en form av konstgjord andning så har han varit flytande. Jag öppnade mitt hem när sjukvården stängde. Jag körde många mil för att kontrollera tillståndet och jag hjälpte till med att få räkningarna inskickade då de var försenade och vräkning var nära. Men jag ville aldrig att du skulle flytta till min stad. Detta var ju en av anledningarna till att jag flyttade. Det gick bra att sköta allt på avstånd, då blev det inte så jobbigt. Men för ett år sedan sa jag stopp. Du lovade att lägga in dig på behandling frivilligt. Jag försökte få i dig på papper men soc tyckte inte att du var i tillräckligt dåligt skick. När du insåg valmöjligheten, så valde du flaskan. Du skulle aldrig sluta dricka . Jag sa farväl och att nu orkar jag inte mer. Den dagen du vill ha hjälp att sluta så kan du höra av dig. Annars kan det kvitta.
Men det tog ett år att rasa totalt och nu är det gjort. Inget blir som förr och det som fixat detta är alkoholen och du. Hur kunde du välja den framför oss och dig själv. Du vet inte ens mitt nummer och att vi inte haft kontakt. På sjukhuset fick de inte fram någon anhörig första tiden och tydligen har du snart legat inne en månad. Planen är ett kortidsboende för du klarar dig inte själv. Vilket liv du valde! Jag hatar alkoholen och hur vi förskönar dess konsekvenser. Det händer inte mig och alla andra är värre, så sa även du. Det var inte över en natt du blev missbrukare utan det började i det lilla. Jag skulle vilja berätta och varna men ingen vill höra på mig. Jag är tjatig och tråkig, men jag har sett alkoholens helvete och vet vad som kan hända. Min önskan är att fler kunde ta avstånd och inse i tid. Tänk om ni kunde lyssna på min berättelse och ta avstånd!
I stället tar man in alkoholen till de ställen de inte alls hör hemma. Ett exempel är kyrkan! Varför vill man dricka och bedöva sig om man är frälst. Blir man då inte uppfylld av annat och vill bli en förebild för världen.
-Nej i stället tar man in världens skit och helvete in i kyrkan, man vill passa in övriga för det är svårt att vara kristen. Man blir lite av en tönt som tror på något som inte går bevisas på mänskligt vis. Jag steg själv bort från kyrkan och Gud. Jag gjorde som Paulus förnekade Jesus och vågade inte stå upp för min tro. Jag minns det som igår, men det var 2005 när jag började en ny utbildning. Det högg som en kniv i brösten och jag visste att jag gjorde fel, men ändå hade jag inte förmåga att säga. Ja jag tror och jag har upplevt saker som inte går förnekas.
Det konstiga är att jag sitter här just idag och skriver om tro på min blogg, som i stort varit nerlagd den sista tiden. Varför, vem kallar mig till det? Enkelt säger de troende Gud, så klart. Men vad vill han mig efter att jag svikit lämnat och förnekat?
Det var inte svårt att lämna kyrkan, men destå svårare att komma tillbaka. Frågan är om detta ska vara min väg tillbaka. Att jag ska göra det, som jag en gång lämnade och förstå att det inte alltid är så lätt. Det går smidigt att dömma andra, men destå svårare at se sina egna fel och brister. Nu väntar jag på ett tecken, så kommer jag tillbaka.
