Inte veta
Vad var det då som gjorde att jag aldrig fixade skolan? Jag har funderat på det många gånger. Var det kanske så att jag var lite trögare än alla andra eller gav jag det aldrig en chans?
Jag minns knappt småskolan och den tiden. Det jag minns var att jag hade en fröken från 1-3: an som hette Margareta och en som hette Marianne. Den förstnämnda var gammal som gatan tyckte jag då. Men frågan är vad som är gammalt för en sjuåring?
I fyran fick jag en ny fröken som hette Birgitta. Jag vet inte om jag tyckte om henne eller inte. Jag hade egentligen inte bestämt mig för hur jag kände.
Jag brukade inte känna efter så mycket som barn och jag hade inte ofta någon åsikt. Utan brukade mest rycka på axlarna och inte veta när någon frågade mig. Det var enklast så för då svarade man inte fel.
Pappa brukade bli sur på mig då jag inte visste. Han ville ha svar av mig. Det dög inte att inte veta. Då svarade jag oftast som jag trodde att han ville att jag skulle svara. Det blev bäst så.
