Vilse i skogen

Livet är en slingrig väg, utan kompass. Jag minns i skolan när vi skulle ha orgentering. Vi skulle springa två och två och vi blev tilldelade en karta och en kompass. Sen var det bara att ge sig ut och leta efter kontrolerna, bevisen att man sprungit hela rundan. Det gick inte fuska för det kontrollerades. Om det nu hade gått, så kan jag lova att jag hade gjort det. För jag ville inte springa i den snåriga skogen, men lera upp till knäna. Det kändes så totalt meningslöst då. Till vilken nytta tänkte jag då? Det kanske var just min inställning som gjorde att jag aldrig lyckades. Jag ville inte springa rundan, vilket resulterade i att jag nästan aldrig hittade rätt. Det blev som en ond cirkel. Hittade jag inte ena gången, vad skulle göra att jag gjorde det denna?

Om jag i stället hade kavlat upp armarna och gett mig sjutton på att fixa detta, så är jag övertygad om att jag hade gjort det. Jag hade all hjälp i min hand, men ändå fixade jag inte det. Det var som att gå i blindo, eftersom jag blundade för hjälpen jag hade. Det kan vara lika dant i livet, man blundar för det man har. Man ser inte möjligherna, utan alla hinder. Varför drabbar allt elände mig, varför kan inte jag vara den lyckliga vinnaren? Men ser jag på det jag har och hjälpen jag kan få? Titta på kompassen och vänd kartan rätt från början, det spar tid och man slipper springa vilse.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0