Tankar idag

Vi började dagen med att vi beslutade oss för att äta frukost ute,eftersom det var så fint väder. Barnen tyckte att vi skulle åka till en sjö, så de fick bada med.

Sagt och gjort, vi åkte till en sjö som v badat i tidigare. Det var en bra bit att gå i skogen innan vi kom fram til sjön och inte var vägen så smidig heller, så jag tänkte ta en lite enklare väg. Just som jag skulle sätta ner foten bakom en sten, så såg jag en orm. Ahh blev helt paralyserad och kände hur paniken spred sig genom kroppen. Jag blev som förstelnad och kände att jag kan inte ta ett steg till, utan jag måste nog vända.
Var gör man när man känner paniken sprida sig genom kroppen och man har sina barn med sig, som man absolut inte vill ska ärva denna fobi. Ja man får ju samla sig och gå mot sin vilja och förstånd!

Min man pratar och berättar en massa om sin bardom till våra barn. Om vad han gjorde vid denna sjö då han var liten. Barnen lyssnade med stora öron, men det var fler som inte kunde undvika hans prat. Rätt som det var kom en man upp från ingen stanns. - Ja jag kunde inte undvika att höra din berättelse, skulle du kunna tänka dig att vara med i Tv och berätta om detta. Om vad du tycker om badplatsen osv.

Jag höll på att bryta ihop av skratt, ah vad kul! Klart du ska ställa upp sa jag. Det kunde väl vara kul. Var inte så feg nu, utan bjud på dig själv lite. Men min man tyckte inte att det var en lika bra ide, utan försökte få barnen att ställa upp. Men de var inte så intresserade. De kunde tänka sig att ställa upp på film, men inte prata...
Jag försökte "peppa" dem med, men de sa tvär nej!!

Ja synden straffar väl sig själv till slut. Jag som var så kaxig och tyckte att de andra skulle vara med fick till slut ställa upp.
Ha ha, så nu har jag väl skämt ut mig för tid och evighet......