Mitt i gemenskapen

Livet är bra underligt ibland, stället vi bor på idag har vi bott på i ca 6 år. När vi flyttade dit, så var allt så "rosa" och fint. Alla tyckte det var så kul att vi bodde där och vi skulle umgås och träffas. Men det blev som det brukar, mycket prat och lite verkstad. Tiden har inte riktigt funnits eftersom man har fullt upp med sitt eget och man hinner inte riktigt med att träffas.


För några dagar sedan kom ett par och sa att det var så tråkigt att vi skulle flytta och vi måste ju ses innan ni drar iväg. Det konstigaste med det är väl att vi knappt har umgåts sedan vi var nyinflyttade. Nu känner man ju inte riktigt för att fördjupa en relationen, eftersom vi ändå ska flytta iväg. Eller tänker jag konstigt? Problemet har väl varit från början att det har varit lite bykänsla över området. Många är uppväxta där och alla känner alla och om det händer något i någons familj, så går djungeltrumman. Något som jag oftast inte brukar bry mig om, men ibland kan det bara bli för jobbigt.
Små ställen har både för och nackdelar........i min värld tror jag väl att det är tryggare att växa upp på ett litet stället, man kan ha mer kontroll över situation. Men samtidigt har jag en känsla av att det kan vara svårare att komma in bland människorna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0